onsdag 13 november 2013
måndag 11 november 2013
Kampen mot smärtan
Hejsan, nu fick jag tag i skrivandet igen.
Fortsättning från Trauma avdelningen.
Lördagen den 5.10 glider mot sitt slut och natten är åter emot. Denna gång blir natten igen plågsam, värk och smärtor. Nätterna är alltid dom längsta, tyst och tomt. Men natten börjar ljusa och morgonrutinerna börjar igen. Det är nu jag slipper och duscha, flera skötare hjälper till att få mej över från min säng till en duschbår, spänner alla muskler så det gör riktigt ont då flytten sker. Men äntligen är jag över och vi slapp och duscha. Kallt och hårt att ligga på dusch båren men så skönt att bli ren. Förflytten tillbaks till sängen känns ännu värre eftersom jag nu legat länge på den kalla britsen. Varje gång jag kniper igen mina magmuskler grinar jag illa eftersom OP såret ännu inte läkt och innuti mig jobbar det för fullt. Under operationen klippte de av en muskel i magen för att slippa en genväg till mina krossade ben, sedan då allt var klart sydde de ihop muskeln tillbaks, så undra inte på att det var ont. Även fast såret ovanpå min mage ser rent, torrt och fint ut. Efter operation körde de i mig antibiotika direkt i ådran med dropp flere gånger om dagen. Det blir mattid på sjukhuset och jag får mina mediciner via dropp, det var nu bland de första dagarna som även jag fick en matbricka in på mitt rum, nu var det viktigt att äta ordentligt att få alla blodvärden att stiga igen. Försökte få maten att smaka men matlusten var helt borta. Jag hade fått hit alla godsaker både godis och frukt men inget smaka. De starka medicinerna gjorde mig illamående så de körde även medicin mot illamående in i blodet. På helgen händer det ingenting på sjukhuset, de har mindre personal och det är mera lugnare miljö. Vila vila och åter vila, jag var totalt slut efter duschen, det hade tagit alla mina krafter, och krafter hade jag dåligt om eftersom kroppen innanför hade börjat jobba mot mina skador och dessutom hade jag inte hunnit börja äta ordentligt. Klockan blev besökstid och mami, jenna och marina kommer och hälsar på. Allt var någolunda igen, jag fick vara tillsammans med mina nära. Även fast jag ligger i sängen och varje rörelse känns någonstan i kroppen. Detta var mitt liv nu, men jag har ju hoppet kvar om att en dag känna mig bra igen. Mina ögon blir tyngre och tyngre, ögonlocken håller på att gå fast. Marina, jenna och mamma åker till Skanssi så jag får vila någon timme. Somnade nog direkt dom hade åkt. Efter en timme vaknar jag, känner mig alldeles konstig, svårt att andas, skakar i hela kroppen och det käns som huvudet kokar. Ringer på klockan för att få hjälp och svar på vad det är som håller på att hända i min kropp. Skötaren mäter febern, oj jag har visst nästan 40 grader feber. Det blir att börja medicinera mera igen, medicin efter medicin körs in i min kropp. Syre sätts även på eftersom jag har så tungt att andas. Nu längtar jag riktigt efter mamma. Konstigt hur kroppen min regerar med rädsla, det är nog säkert för att min kropp inte skulle klara av mera tragiskheter. Då de kommer tillbaks från Skanssi blir de alldeles shckade eftersom de trodde att jag var trött efter duschen. Ingen kunde förklara varifrån febern plötsligt kom. Febern resulterade nu även i att jag inte orkade varken äta eller dricka så mera dropp sattes på, nu även näring. Men medicinerna gjorde under, febern sjönk ner till 37 grader på en timme och direkt kände jag mej bättre. Jag orkade tilloch med äta lite kvällsmål. Natten var igen framför. Mina nära åkte hem. Klockan blir 10 på kvällen så får jag samma känsla igen, febern kommer springandes tillbaka in i kroppen. Får syre igen och mediciner körs in i kroppen, tur att jag ändå hade kateter tänkte jag, även fast den krånglar med mig hela tiden, men annars sku det ha blivit wc rally då jag får så mycket vätska. Jag hade ju inte ens stigit upp från sängen. Natten blir igen lång, försöker prata med Matias och mami i telefon för att få annat att tänka på än smärtan. Har inte sovit mycket men morgonen ljusnar iallafall. En ny dag börjar. Febern kommer igen vid 6 tiden på morgonen. Nu tas blodprover och andra värden för att se vad som spökar på i min kropp. Jag får träffa läkaren som misstänker att febern helt enkelt kommer från mina stora skador, kroppen har varit med om så mycket och detta är nu kroppens egna sätt att försvara sig, kroppen jobbar på. Får fortsättningsvis antibiotika. Kirurgen förklarade så fint så jag blev riktigt lugn. Han hade nog rätt. Tänk att de nu gått en vecka efter olyckan. Personalen började ta tag i mig ordentligt nu då det hade blivit vardag igen.
Fortsättning följer hur allt sedan framskrider på sjukhuset...
Ps. Nu lite vila här i Paimio, har varit hem över veckoslutet och har minsann haft ett super veckoslut. Får se nu vad kirurgen säger på torsdag, det kan bra hända att jag får försöka börja lite gå med båda benen i helgen :)
Fortsättning från Trauma avdelningen.
Lördagen den 5.10 glider mot sitt slut och natten är åter emot. Denna gång blir natten igen plågsam, värk och smärtor. Nätterna är alltid dom längsta, tyst och tomt. Men natten börjar ljusa och morgonrutinerna börjar igen. Det är nu jag slipper och duscha, flera skötare hjälper till att få mej över från min säng till en duschbår, spänner alla muskler så det gör riktigt ont då flytten sker. Men äntligen är jag över och vi slapp och duscha. Kallt och hårt att ligga på dusch båren men så skönt att bli ren. Förflytten tillbaks till sängen känns ännu värre eftersom jag nu legat länge på den kalla britsen. Varje gång jag kniper igen mina magmuskler grinar jag illa eftersom OP såret ännu inte läkt och innuti mig jobbar det för fullt. Under operationen klippte de av en muskel i magen för att slippa en genväg till mina krossade ben, sedan då allt var klart sydde de ihop muskeln tillbaks, så undra inte på att det var ont. Även fast såret ovanpå min mage ser rent, torrt och fint ut. Efter operation körde de i mig antibiotika direkt i ådran med dropp flere gånger om dagen. Det blir mattid på sjukhuset och jag får mina mediciner via dropp, det var nu bland de första dagarna som även jag fick en matbricka in på mitt rum, nu var det viktigt att äta ordentligt att få alla blodvärden att stiga igen. Försökte få maten att smaka men matlusten var helt borta. Jag hade fått hit alla godsaker både godis och frukt men inget smaka. De starka medicinerna gjorde mig illamående så de körde även medicin mot illamående in i blodet. På helgen händer det ingenting på sjukhuset, de har mindre personal och det är mera lugnare miljö. Vila vila och åter vila, jag var totalt slut efter duschen, det hade tagit alla mina krafter, och krafter hade jag dåligt om eftersom kroppen innanför hade börjat jobba mot mina skador och dessutom hade jag inte hunnit börja äta ordentligt. Klockan blev besökstid och mami, jenna och marina kommer och hälsar på. Allt var någolunda igen, jag fick vara tillsammans med mina nära. Även fast jag ligger i sängen och varje rörelse känns någonstan i kroppen. Detta var mitt liv nu, men jag har ju hoppet kvar om att en dag känna mig bra igen. Mina ögon blir tyngre och tyngre, ögonlocken håller på att gå fast. Marina, jenna och mamma åker till Skanssi så jag får vila någon timme. Somnade nog direkt dom hade åkt. Efter en timme vaknar jag, känner mig alldeles konstig, svårt att andas, skakar i hela kroppen och det käns som huvudet kokar. Ringer på klockan för att få hjälp och svar på vad det är som håller på att hända i min kropp. Skötaren mäter febern, oj jag har visst nästan 40 grader feber. Det blir att börja medicinera mera igen, medicin efter medicin körs in i min kropp. Syre sätts även på eftersom jag har så tungt att andas. Nu längtar jag riktigt efter mamma. Konstigt hur kroppen min regerar med rädsla, det är nog säkert för att min kropp inte skulle klara av mera tragiskheter. Då de kommer tillbaks från Skanssi blir de alldeles shckade eftersom de trodde att jag var trött efter duschen. Ingen kunde förklara varifrån febern plötsligt kom. Febern resulterade nu även i att jag inte orkade varken äta eller dricka så mera dropp sattes på, nu även näring. Men medicinerna gjorde under, febern sjönk ner till 37 grader på en timme och direkt kände jag mej bättre. Jag orkade tilloch med äta lite kvällsmål. Natten var igen framför. Mina nära åkte hem. Klockan blir 10 på kvällen så får jag samma känsla igen, febern kommer springandes tillbaka in i kroppen. Får syre igen och mediciner körs in i kroppen, tur att jag ändå hade kateter tänkte jag, även fast den krånglar med mig hela tiden, men annars sku det ha blivit wc rally då jag får så mycket vätska. Jag hade ju inte ens stigit upp från sängen. Natten blir igen lång, försöker prata med Matias och mami i telefon för att få annat att tänka på än smärtan. Har inte sovit mycket men morgonen ljusnar iallafall. En ny dag börjar. Febern kommer igen vid 6 tiden på morgonen. Nu tas blodprover och andra värden för att se vad som spökar på i min kropp. Jag får träffa läkaren som misstänker att febern helt enkelt kommer från mina stora skador, kroppen har varit med om så mycket och detta är nu kroppens egna sätt att försvara sig, kroppen jobbar på. Får fortsättningsvis antibiotika. Kirurgen förklarade så fint så jag blev riktigt lugn. Han hade nog rätt. Tänk att de nu gått en vecka efter olyckan. Personalen började ta tag i mig ordentligt nu då det hade blivit vardag igen.
Fortsättning följer hur allt sedan framskrider på sjukhuset...
Ps. Nu lite vila här i Paimio, har varit hem över veckoslutet och har minsann haft ett super veckoslut. Får se nu vad kirurgen säger på torsdag, det kan bra hända att jag får försöka börja lite gå med båda benen i helgen :)
söndag 3 november 2013
TYKS Trauma avdelningen
Det har nu tagit lite tid förren jag har fått något nerskrivet här på min blogg eftersom det har tillstötit lite bakslag. Det var en bra början, jag gick på kryckor redan med mitt vänstra ben men helt plötsligt tog min vänstra fot problem och jag kunde inte gå mera. Behandlingar för foten påbörjades och ännu är det så sjuk att jag enbart kan gå några steg. Ibland är jag så medicinerad att jag känner mig helt snurrig i huvudet. Det blev en vecka i sängen och rullstolen. Efter det prövade läkaren att minska min starka värkmedicin som resulterade i mera värk och läkaren fick sätta på alla värkmediciner igen. Ännu har jag svåra nätter då allt bara känns fruktansvärt och värken tar över min kropp. Har sluppit hem på prov några nätter och tillbringat tider här hemma med mina käraste. Min älskade M har hjälpt mig så mycket att jag överhuvud taget kunnat vara några nätter hemma. Även mamma har varit ett stort stöd för oss alla och inga ord räcker för hur tacksam jag är för allas hjälp. Nu är det 11 dagar kvar tills dagen jag ska på röntgen till Åbo och träffa min kirurg som opererat mig, så får se vad den dagen ger med sig om alla benbrott läkt ihop så att jag får på allvar börja med rehabiliteringen.
Fortsättning på avdelningen efter operationen.
Tack vare allt godis jag fått och att maten nu börjat smaka har jag fått upp lite kilon som rasat under min denna månad. :)
Jag låg ännu vaken då morgonrutinerna började. Jag fick inget att äta, droppen rann igenom min kropp och kateter påsen hängde brevid sängen. Ibland då jag försökte röra på mig i sängen rev det till i kateterslangen. Sade till en skötare att det inte står rätt till med katetern eftersom det gör så ont vid minsta lilla rörelse, skötaren bara slog ifrån sig min begäran att få någon att komma och se. Efter en stunds lidande ringer ja igen på klockan för att någon måste komma nu, de känns som något vill spricka innanför mig. Samma skötare kommer in i rummet och säger med besvärande röst, Jonna, du måste lita på oss, katetern sitter som den ska och urinet fylls i påsen. Jag envisar ännu och säger att något är fel. Plötsligt känner jag hur jag blir alldelse våt, jo katetern har falskat, trycket lättar för en stund, detta upprepas ytterligare två gånger. Ringer igen på klockan och det var tur att samma skötare igen dyker upp och denna gång får hon sedan komma och hjälpa mig att få rent igen. Dagen är lång, fast jag kunde sova bättre på förmiddagen, värken fortsätter skrika i min kropp. Begär att få smärtstillande, skötaren kommer med ett nytt dropp och jag frågar med min ynkliga röst vad det för dropp och till svar får jag, detta är paracetamol.. Paracetamol, de som man tar hemma för huvudvärk??? Hallå! Varför ska jag vara på ett sjukhus och måsta ligga och lida i värk och smärtor, varför inte få ordentligt med smärtstillande, jag har ju lärt mig att man ska helst vara så smärtfri som möjligt efter en OP. Det var som jag visste, fick ingen hjälp fast det nu cirkulera Paracetamol i mitt blod.
På dagen får jag besök. Mina älskade kommer, Mamma, bror, tvillingen och min älskade Matias och sedan som överraskning kommer min kompis Casso också körandes från Ekenäs. Så glad jag blir. Får även flera flera samtal, vilka omtänksamma människor jag har runt mig. Tiden går fortare då jag har någon vid min sida.
Efter OP och de indre blödningarna har jag mist ordentligt med blod och måste få mera blod inkört i kroppen, det är första gången jag får blod, påse efter påse rinner in i mitt blodomlopp. Och lyckligt nog klarar jag det och känner inget extra i kroppen.
Virrig efter OP, får nytt blod.
Dagarna och nätterna går sakta fram. Mina anhöriga säger att jag för varje dag ser piggare ut. Men ingen mat får jag på nästan en hel vecka. Enabrt dropp och saft får jag dricka. Blodprov tas varje morgon. Känner mig som en lite hjälplös varelse i sängen, kan inget själv. Måste få hjälp till allt. Hårdhänta skötare är någon jag avskyr, då de ska vända mig i sängen, fattar de inte att det gör så förskräckligt ont, de vänder mig från sida till sida för att bädda rent i min säng, det är en mardröm. Ville bara skrika men skötaren ser helt oberörda ut över mitt lidande. Gråter efteråt men inget hjälper. Tryggheten kommer igen då klockan blir besökstid och mamma dyker upp, äntligen någon som förstår min värk. Hon hjälper mig att jag får en bra bekväm ställning i sängen, hon förebygger liggsår, hon torkar min panna då jag är alldeles svettig, hon håller mig i handen. Min älskade bror kommer alla sina lediga dagar, även flera gånger efter sitt jobb, han kommer en dag och överraskar mig med en mjukishund, för att jag ska bli fri från min hundrädsla, den hunden kommer finnas i min säng alla dagar på sjukhuset. Min tvilling kommer med sin nalle som jag köpte åt henne då hon låg på sjukhus, den har hjälp henne, nu ska den hjälpa mig upp från sjukhussängen. Min stora syster hjälper mig att reda ut mitt hår som ingen kammat på sjukhuset. Min familj bryr sig verkligen. Min älskade Matias gör mig varje dag på gott humör. Alla mina vänner, arbetskamrater och familj hjälper mig att orka öppna ögonen då en ny dag börjar.
Nu har jag inte duschat på flera dagar, jag kan inte gå eller sitta. Men det kommer en snäll skötare och hjälper mig att duscha. De lyfter mig på en duschsäng, rullar in mig i duschen, vilken plåga men så skönt att känna sig ren igen. Nu vet jag exakt hur det är att vara en sängpatient, du ligger där i sängen, helt beroende av andras hjälp. Det gick en halv vecka efter operationen förren jag började förstå hur operationen hade gått till. Matias tar min säng och rullar ut den i korridoren för att jag ska få se lite annat än bara väggarna inne på rummet. Jag slipper att se trafiken igen från fönstret. Jag har börjat kvikna till så mycket att jag börjar förstå vad som hänt min kropp.
Jag hade flera benbrott på höger höft, själva kulan i höften var hel men skålen hade brustit hela vägen ner. Vänster höftsida var spräckt men inte lika allvarligt som högra sidan. Bäckebenet var krossat, brustet på många ställen. Operationen var nödvändigt. Indre blödningen kom då benen hade brustit hade de skärt upp en ådra. Hade världens bästa kirurg Kari Isotalo hette han. Han skärde upp mig från naveln neråt mot ljumsken en relativt långt snitt för att han skulle komma åt alla ben, för att få dem på rätt plats. Såret hade han sytt ihop med smältbara stygn och efteråt sade han att han hade satsat extra för att få såret så fint som möjligt och såret läkte fint och nu idag är det fast. Kirurgen sade åt Matias och Mamma att de hade måstat använda två karar för att få benen på rätt plats, så hårt "snett" hade de varit. Så formen på mitt bäckenben hade de fått lika som före olyckan. Kirurgen använde sig av många skruvar och metallplattor för att få det ihop lappat. Operationen lyckades.
Olyckan hände på måndag och jag fick veta dethär först på lördagen. Då först var jag sinnad att ta emot och förstå vad som hade hänt. På lördag kväll hade jag mycket besök. Det var så roligt att tillbringa tiden med alla mina kära<3
Sedan kom bakslaget....
Fortsättning följer.
torsdag 24 oktober 2013
Operationen
Fortsättning från Intensiven.
Nu var det dags, nu hade mina höftben varit stilla ett bra tag så nu var det min tur att åka på operation. Klockan var 12 på dagen. Min säng rullas från intensiven till operationssalen, där förberäder de för en stor operation. Det kommer flere skötare som berättat vad som kommer att hända och vad jag kommer att vara med om. Jag hade redan fått mediciner som gjorde att jag kändes mig halvsovande och därför förstod jag inte riktigt vad som hände runtomkring mig. Före de söver ner mig kommer kirurgen och frågar om det är något jag funderar över, den ända frågan som kommer upp i mitt huvud är, var kommer ni att skära upp mig. Ville ha någon slags bild i mitt huvud hur jag kommer att se ut efter operationen. Kirurgen berättar att de har planerat skära upp mig från magen neråt ett rakt sträck men man vet aldrig med säkerhet hur det kommer att bli. Jag kände mig en sekund osäker igen, min kropp ska bli uppskuren, främmande händer kommer att öppna min kropp för att återställa mina skador. Det sista jag hör är, vi söver henne först och sedan flyttar henne till operationsbordet så behöver hon inte känna smärta. Sen somnar jag....
Operationen varar i timmar...
Det första jag gör då jag öppnar mina ögon är att se en skötare. Var är jag? hur gör det så förskräckligt ont, jag känner mig överkörd av ett fordon... Varför är jag här? Efter en stunds funderas minns jag, jag minns den förfärliga dagen olyckan skedde, jag minns att jag varit med om en operation. Jag ser på klockan halv 8 på kvällen, tänk hela dagen har gått, jag har sovit, varit utan smärta. Nu vaknar jag upp till verkligheten igen, fylld av smärta, ångest samt förtvivaln hur operationen har gått. De kommer skötare som kontrollerar blodtrycken med jämna mellanrum.
Jag tänker... Nu har jag klarat det såhär långt, nu är det att fortsätta kämpa!
Jag får fram några ynkliga ord till skötaren, får jag se min familj? Skötaren svarar, din familj är på den avdelningen du ska bli flyttad till, vi ska bara undersöka några greijer före vi flyttar upp dej till avdelningen.
Jag somnar, jag vaknar, klockan är nu redan kvart över 8... Jag somnar igen en liten stund, plötsligt är klockan halv 9. Jag frågar en av skötaren igen, får jag träffa min familj? Jag fick det värsta svar jag kunde få, din familj har åkt hem men din sambo har lovat ringa vid 9 ikväll. Känner hur glädjen rinner ur min kropp tillika jag är så förfärligt trött. Besviken ligger jag där, omöjligt att ta mig någonstans.
Plötsligt tar de tag i min säng och säger att nu ska jag flyttas till Trauma avdelningen för fortsatt vård. En tanke dyker upp i mitt huvud, operationen måste ha gått bra då eftersom jag får ligga kvar på en vanlig avdelning och inte behöver intensiven mera. Igen några framsteg.
Jag rullas in i ett rum på avdelningen, där ligger jag nu, mörbultad efter en stor operation. Känner smärtan dunka kraftigt från magen neråt. Ännu omedveten om var de har varit med kniven på mig.
Då, helt plötsligt ser jag någon komma in genom dörren, Neej, detta kan inte vara sant, drömmer jag? Det är ju min Matias och Jenna. Mina egna, mina egna har kommit. Tårarna rullar ner för mina kinder. Äntligen trygghet. Då hade skötaren sakt på uppvaket att min familj åkt hem att min sambo ringer vid 9 på kvällen. Jag hade fått fel information och blivit besviken. Men nu hade jag dom vid min sida. Otroligt hur starkt man kan reagera då man ser sina egna käraste stå vid sin sida då man varit med om en stor operation och vaknar till livs igen.
Här starta min styrka. Det var här jag kände, jag behöver inte vara ensam, jag har stöd. Otroligt hur liten man kan känna sig då man är sjuk omringad av okända människor.
Minns inte vad vi pratade om men de stod där och höll mig i handen. Fick ett varmt leende från de båda. Smärta de hade jag, de lilla jag kunde röra på mig i sängen gjorde så ont. Men då var jag ännu lyckligt omedveten om att pinan var långt ifrån över.
Natten började och Matias och Jenna åkte hem. Låg vaken långt in på natten, smärtan tog över mitt indre. Ingen medicin bet på denna smärta. Skötaren kom in många gånger för att ge mer och mer mediciner men smärtan hjälpte inte. Ville bara somna bort en stund för att slippa smärtan men de gick inte. Sömnen kom inte. Har slumrat till några gånger men vaknar genast då de kommer med mera dropp samt mediciner åt mig. Men den plågsamma natten blir snart en ny dag som jag får reda på lite mera vad som jag egentligen varit med om...
Fortsättning följer om mina skador...
Ps. Det finns styrka i varje människa, det är bara att försöka hitta den då det känns som värst. Varje dålig sak för någon gott med sig. I mitt fall har det varit alla som brytt sig och funnits vid min sida genom den plågsamma vägen tillbaks till livet.
Nu var det dags, nu hade mina höftben varit stilla ett bra tag så nu var det min tur att åka på operation. Klockan var 12 på dagen. Min säng rullas från intensiven till operationssalen, där förberäder de för en stor operation. Det kommer flere skötare som berättat vad som kommer att hända och vad jag kommer att vara med om. Jag hade redan fått mediciner som gjorde att jag kändes mig halvsovande och därför förstod jag inte riktigt vad som hände runtomkring mig. Före de söver ner mig kommer kirurgen och frågar om det är något jag funderar över, den ända frågan som kommer upp i mitt huvud är, var kommer ni att skära upp mig. Ville ha någon slags bild i mitt huvud hur jag kommer att se ut efter operationen. Kirurgen berättar att de har planerat skära upp mig från magen neråt ett rakt sträck men man vet aldrig med säkerhet hur det kommer att bli. Jag kände mig en sekund osäker igen, min kropp ska bli uppskuren, främmande händer kommer att öppna min kropp för att återställa mina skador. Det sista jag hör är, vi söver henne först och sedan flyttar henne till operationsbordet så behöver hon inte känna smärta. Sen somnar jag....
Operationen varar i timmar...
Det första jag gör då jag öppnar mina ögon är att se en skötare. Var är jag? hur gör det så förskräckligt ont, jag känner mig överkörd av ett fordon... Varför är jag här? Efter en stunds funderas minns jag, jag minns den förfärliga dagen olyckan skedde, jag minns att jag varit med om en operation. Jag ser på klockan halv 8 på kvällen, tänk hela dagen har gått, jag har sovit, varit utan smärta. Nu vaknar jag upp till verkligheten igen, fylld av smärta, ångest samt förtvivaln hur operationen har gått. De kommer skötare som kontrollerar blodtrycken med jämna mellanrum.
Jag tänker... Nu har jag klarat det såhär långt, nu är det att fortsätta kämpa!
Jag får fram några ynkliga ord till skötaren, får jag se min familj? Skötaren svarar, din familj är på den avdelningen du ska bli flyttad till, vi ska bara undersöka några greijer före vi flyttar upp dej till avdelningen.
Jag somnar, jag vaknar, klockan är nu redan kvart över 8... Jag somnar igen en liten stund, plötsligt är klockan halv 9. Jag frågar en av skötaren igen, får jag träffa min familj? Jag fick det värsta svar jag kunde få, din familj har åkt hem men din sambo har lovat ringa vid 9 ikväll. Känner hur glädjen rinner ur min kropp tillika jag är så förfärligt trött. Besviken ligger jag där, omöjligt att ta mig någonstans.
Plötsligt tar de tag i min säng och säger att nu ska jag flyttas till Trauma avdelningen för fortsatt vård. En tanke dyker upp i mitt huvud, operationen måste ha gått bra då eftersom jag får ligga kvar på en vanlig avdelning och inte behöver intensiven mera. Igen några framsteg.
Jag rullas in i ett rum på avdelningen, där ligger jag nu, mörbultad efter en stor operation. Känner smärtan dunka kraftigt från magen neråt. Ännu omedveten om var de har varit med kniven på mig.
Då, helt plötsligt ser jag någon komma in genom dörren, Neej, detta kan inte vara sant, drömmer jag? Det är ju min Matias och Jenna. Mina egna, mina egna har kommit. Tårarna rullar ner för mina kinder. Äntligen trygghet. Då hade skötaren sakt på uppvaket att min familj åkt hem att min sambo ringer vid 9 på kvällen. Jag hade fått fel information och blivit besviken. Men nu hade jag dom vid min sida. Otroligt hur starkt man kan reagera då man ser sina egna käraste stå vid sin sida då man varit med om en stor operation och vaknar till livs igen.
Här starta min styrka. Det var här jag kände, jag behöver inte vara ensam, jag har stöd. Otroligt hur liten man kan känna sig då man är sjuk omringad av okända människor.
Minns inte vad vi pratade om men de stod där och höll mig i handen. Fick ett varmt leende från de båda. Smärta de hade jag, de lilla jag kunde röra på mig i sängen gjorde så ont. Men då var jag ännu lyckligt omedveten om att pinan var långt ifrån över.
Natten började och Matias och Jenna åkte hem. Låg vaken långt in på natten, smärtan tog över mitt indre. Ingen medicin bet på denna smärta. Skötaren kom in många gånger för att ge mer och mer mediciner men smärtan hjälpte inte. Ville bara somna bort en stund för att slippa smärtan men de gick inte. Sömnen kom inte. Har slumrat till några gånger men vaknar genast då de kommer med mera dropp samt mediciner åt mig. Men den plågsamma natten blir snart en ny dag som jag får reda på lite mera vad som jag egentligen varit med om...
Fortsättning följer om mina skador...
Ps. Det finns styrka i varje människa, det är bara att försöka hitta den då det känns som värst. Varje dålig sak för någon gott med sig. I mitt fall har det varit alla som brytt sig och funnits vid min sida genom den plågsamma vägen tillbaks till livet.
måndag 21 oktober 2013
På intensiven
Vill tacka er som läser min händelse bit för bit. Och vill tacka för ert stöd och era omtankar. Som ni läser har det varit en dramatisk tid och ännu kämpar jag mig tillbaka till livet och kommer göra det länge.
Det som jag skriver är skrivet dirket från hjärtat, alltså med starka känslor från mitt indre.
Fortsättning från förta hjälpen...
Då låg jag där, i en bädd på teho-osaston och klockan var mitt på dagen. Slangar och maskiner kopplades fast i min kropp. Flera kanyler satt fast i mina årdor för olika dropp och mediciner. Minns att det togs ofta blodprov och jag hade en egen skötare som hela tiden förklarade vad som hände. Munnen kändes torr, jag begärde nåt att dricka, till svar fick jag att får inget att äta eller dricka för det ska bli operation - magen måste få vila och vara tom. De vätte mina läppar med våta bomullstopsar. Det var dags för skiftesbyte av personal. En trevlig kill skötare presenterar sig och säger att han kommer vara vid min sida resten av dagen/kvällen. Han är min egen skötare och bara tar hand om mig, jag är hans ända patient. Trygghet, nu kunde vel inget gå snett. Jag var i goda händer.
Jag ligger där stel i sängen, kan inte röra mig mer än flytta på armarna och lite vicka på mina fötter. Skötaren förklarar för mig att de lägger ett bälte över mina höfter som kommer att hålla mina brutna ben stilla och att skadorna inte blir värre. Bältet spänner till, vilken instängd känsla, det gör galet ont och jag sku bara vilja sova. Mera medicin rusar in i mitt blodomlopp, jag är vaken tillika jag är i en annan värld - drogad. Ibland kommer rädslan, vad kommer jag vara med om, vad har de gjort med mig, vilka skador har jag.
Äntligen kommer min familj, Matias, mamma, Jenna och Jimmy. Vilken känsla, där bland alla apparater, slangar och kanyler ser jag välbekanta ansikten. Hela jag fylls av glädje, mina älskade är med mig. Jag är inte ensam längre, ensam lämnad i okändas händer. Nu finns dom där. Minns inte allt vi pratade men minns känslan av familjens närvaro.Vet inte om jag log men innanför mitt indre log jag av lycka att de fanns där. De pratade turvist med mig och med skötaren, antagligen fick de reda på vad jag hade för skador men i dethär skede insåg jag inte vad som hänt med mig ännu eftersom jag var totalt medicinerad.
Jag låg där och undrade över att när ska denna smärta släppa, jag ser flera gånger då de kommer med sprutor för att ge mej mera medicin men smärtan bara fortsätter. Ingenting biter på denna smärta.
Min familj måste avlägsna sig, men nu har de sett mig och jag fick ett lugnare indre. Min egen skötare står flera gånger och pratar med mig och jag minns att vi tillochmed pratade om "annat" än mitt tillstånd. Telefonen ringer till skötaren, det är någon som vill ha tag på mig. Han hämtar telefonen och säger att jag måste säga till vem det är som vill prata med mej, i andra ändan av telefon är det min arbetskompis Sofie, säger åt skötaren att det är min arbetskompis. Minns inte vad vi pratade om men ännu en välbekant röst. Vilken omtänksamhet, jag måste ha skakat många med denna händelse tänkte jag. Minns att jag frågade skötaren i flera repriser om hur läget var med min kropp, svevade jag fortfarande i livsfara, han menade att jag har svåra skador men med hjälp av operation ska de kunna återställa mig. Tillika ville jag tro på orden men sen kommer ändå rädslan emot då jag själv har "tappat" kontrollen/läget över det hela. Helt utelämnad i andras händer.
Min hjärna har hjälpt mig att glömma vissa bitar. Natten på intensiven har jag ej klara minnesbilder ifrån. Det enda jag minns är smärtan, den plågsamma tiden att bara ligga stilla fast i ett bälte. Någon gång under kvällen begärde jag mera medicin för att det gjorde så fruktansvärt ont, till svar fick jag, skötaren sade - Hur jag än vill ge dej mera smärtmedicin kan jag inte, försökte just och du slutade andas. Ännu en sak, då fick jag det nästan bekräftat, detta var nu framtiden för mig inom de närmaste dagarna, jo smärtan. Ingen fick bukt på min smärta eftersom jag slutar andas om jag får mera medicin. Det är ju trots allt viktigare att andas.
Den dramatiska måndagen (30.9) blir tisdag 1.10 och jag ligger fortfarande på intensiven och väntar på operation.
Fortsättning följer om operationen...
Det som jag skriver är skrivet dirket från hjärtat, alltså med starka känslor från mitt indre.
Fortsättning från förta hjälpen...
Då låg jag där, i en bädd på teho-osaston och klockan var mitt på dagen. Slangar och maskiner kopplades fast i min kropp. Flera kanyler satt fast i mina årdor för olika dropp och mediciner. Minns att det togs ofta blodprov och jag hade en egen skötare som hela tiden förklarade vad som hände. Munnen kändes torr, jag begärde nåt att dricka, till svar fick jag att får inget att äta eller dricka för det ska bli operation - magen måste få vila och vara tom. De vätte mina läppar med våta bomullstopsar. Det var dags för skiftesbyte av personal. En trevlig kill skötare presenterar sig och säger att han kommer vara vid min sida resten av dagen/kvällen. Han är min egen skötare och bara tar hand om mig, jag är hans ända patient. Trygghet, nu kunde vel inget gå snett. Jag var i goda händer.
Jag ligger där stel i sängen, kan inte röra mig mer än flytta på armarna och lite vicka på mina fötter. Skötaren förklarar för mig att de lägger ett bälte över mina höfter som kommer att hålla mina brutna ben stilla och att skadorna inte blir värre. Bältet spänner till, vilken instängd känsla, det gör galet ont och jag sku bara vilja sova. Mera medicin rusar in i mitt blodomlopp, jag är vaken tillika jag är i en annan värld - drogad. Ibland kommer rädslan, vad kommer jag vara med om, vad har de gjort med mig, vilka skador har jag.
Äntligen kommer min familj, Matias, mamma, Jenna och Jimmy. Vilken känsla, där bland alla apparater, slangar och kanyler ser jag välbekanta ansikten. Hela jag fylls av glädje, mina älskade är med mig. Jag är inte ensam längre, ensam lämnad i okändas händer. Nu finns dom där. Minns inte allt vi pratade men minns känslan av familjens närvaro.Vet inte om jag log men innanför mitt indre log jag av lycka att de fanns där. De pratade turvist med mig och med skötaren, antagligen fick de reda på vad jag hade för skador men i dethär skede insåg jag inte vad som hänt med mig ännu eftersom jag var totalt medicinerad.
Jag låg där och undrade över att när ska denna smärta släppa, jag ser flera gånger då de kommer med sprutor för att ge mej mera medicin men smärtan bara fortsätter. Ingenting biter på denna smärta.
Min familj måste avlägsna sig, men nu har de sett mig och jag fick ett lugnare indre. Min egen skötare står flera gånger och pratar med mig och jag minns att vi tillochmed pratade om "annat" än mitt tillstånd. Telefonen ringer till skötaren, det är någon som vill ha tag på mig. Han hämtar telefonen och säger att jag måste säga till vem det är som vill prata med mej, i andra ändan av telefon är det min arbetskompis Sofie, säger åt skötaren att det är min arbetskompis. Minns inte vad vi pratade om men ännu en välbekant röst. Vilken omtänksamhet, jag måste ha skakat många med denna händelse tänkte jag. Minns att jag frågade skötaren i flera repriser om hur läget var med min kropp, svevade jag fortfarande i livsfara, han menade att jag har svåra skador men med hjälp av operation ska de kunna återställa mig. Tillika ville jag tro på orden men sen kommer ändå rädslan emot då jag själv har "tappat" kontrollen/läget över det hela. Helt utelämnad i andras händer.
Min hjärna har hjälpt mig att glömma vissa bitar. Natten på intensiven har jag ej klara minnesbilder ifrån. Det enda jag minns är smärtan, den plågsamma tiden att bara ligga stilla fast i ett bälte. Någon gång under kvällen begärde jag mera medicin för att det gjorde så fruktansvärt ont, till svar fick jag, skötaren sade - Hur jag än vill ge dej mera smärtmedicin kan jag inte, försökte just och du slutade andas. Ännu en sak, då fick jag det nästan bekräftat, detta var nu framtiden för mig inom de närmaste dagarna, jo smärtan. Ingen fick bukt på min smärta eftersom jag slutar andas om jag får mera medicin. Det är ju trots allt viktigare att andas.
Den dramatiska måndagen (30.9) blir tisdag 1.10 och jag ligger fortfarande på intensiven och väntar på operation.
Fortsättning följer om operationen...
söndag 20 oktober 2013
Framme på akuten
Fortsättning...
Framme på akuten, äntligen skulle jag få reda på vad som förse gick i min då så svaga lilla kropp. Jag hade stängt ut rädslan och tankarna över det värsta. Inget i världen kunde ta livet av mig eftersom jag hade hållits vaken ända från stunden då det krachade tills vi var framme på akuten. Helt otroligt, då det hela tiden kändes som jag var påväg att ta steget till den andra världen. Men nej där låg jag nu vaken på båren. Inne i första hjälpen stod det cirka 10-15 människor och väntade på MIG, tänkt alla stod förberädda och väntade på att få börja undersöka min kropp. Förflyttningen från ambulans båren till undersökningssängen kändes hopplös, mera smärtmedicin fylldes i mina ådror. Nu låg jag där, där på en säng för att få hjälp av alla proffs. Minns en klar minnesbild om hur det stod cirka 6 personer omkring sängen min och en laga igång ett nytt dropp, den andra tog ultra ljud av min mage och sku se om jag hade indre blöning, den tredje stod och höll i en stor sax för att klippa sönder alla mina kläder, den fjärde försökte berätta för mig vad de alla gjorde och de två andra hjälpte de andra. Han som tog ultra ljudet av min mage försökte lugna ner mig och påstod att allt stod rätt till i min mage och inga organ hade skadats, han klappade mig på axeln och sade att allt ser bra ut här. Jag kunde pusta ut, TRODDE JAG, läkaren gick av och an för att förbereda röntgen samt magnetröntgen och för att få svar på mina blodvärden. I dehär skede ville jag bara ringa min älskade M och berätta att jag kommer att överleva, att läkarena lugnar mig här och säger att allt kommer att ordna sig.
...
Då var det dags för röntgen, de röntgade allt från midjan neråt. Svaret kom genast. Under tiden fick jag mer och mer smärtstillande. Röntgen svaret visade att jag var skadad, mina höftben och bäckenben var illa skadat. Rädslan började krypa fram tillika jag var så drågad av medicinerna att jag bara kunde känna smärtan av varje liten liten rörelse. Läkaren sade att det var så illa att det måste göras en operation, OPERATION? NEJ tänkte jag, är det så illa. Jag som är så himla rädd för att ligga under kniven och ha mitt liv i kirurgens händer... Allt efter att min syster blev sjuk efter sin operation. Men snabbt ändra mitt tankesätt att, bara jag blir frisk så okej, operation är nödvändigt! Ville igen bara ringa M för att säga hur läget var men hade varken kraft eller tid att ringa. Jag blev så liten och svag där jag låg och ville bara höra min älskades röst. Men jag visste att min familj sku snart få reda på allt vad som händer.
Alla förberedde för magnetundersökningen. Fick fram några ynkliga aj aj, kunde inte få fram vilken smärta jag kände. Jag såg alla dropp och olika slangar som hängde från min kropp. Otroligt hur sjukvården är proffs tänkte jag.De ville göra allt för mitt bästa och själv låg jag i hopp och förtvivlan var mitt liv hade landat. Skötaren tröstade mig att jag absolut inte behövde flyttas någonstans för magnetröntgen utan jag fick ligga kvar på sängen, Jag kunde pusta ut, för varje rörelse var fruktansvärd.
Väl framme vid apparaten kände jag hur blodet bara strömmar ur mig, känns som jag tappar flera flera deciliter blod från min kropp, rädslan kommer igen, vad händer, hjälp mig, jag blir så svag och minnet försvinner för en stund. Jag får fram till en skötare att ni måste göra något, jag bara blööder.. De lyfter sakta upp täcket jag har på mig och ser att blodet sprider sig ut längs med sängen jag ligger i. De rullar sängen i illfart för att lägga något skydd i sängen att de inte behöver flytta mig ännu en gång. Katetern får jag i samma skede. En kateter som jag i mitt förra liv trodde att tog sjukt, kände ingen smärta eftersom smärtan var så fruktansvärd hög från midjan neråt.
Magnetröntgen blir gjord, svaret kommer bara några minuter senare....
I detta skede var jag svag, så svag att jag tappat minne från denhär stunden, värken var så hög och pressa ut mig totalt. Aldrig hade jag trott att en människa klarar av en sådan smärta och samtidigt vara vaken. Kan inte begripa!!
Nu var det brått, Jättebrått. Känner hur de springer med sängen som jag ligger i och själv är jag omedveten om att mitt liv nu hänger på en skör tråd.
Allt vad jag minns från den stunden var att någon sade "Jonna, du har indre blödningar och vi måste få det stoppat genast, vi söver ner dej, du kommer inte känna någonting, detta gör inte ont." Jag somnar, då jag vaknar säger någon att de har nu försökt stoppa mina indre blödningar.
Alltså, de indre blödningar som jag hade syntes inte på ultra ljudet av magen, först efter magnetröntgen fick de syn på blodkärlet som hade spruckit, därför blev det bråttom, det var frågan om livet. Vilken tur att de fick blödningen under kontroll. Efter dethär minns jag heller inte så mycket mera än den fruktansvärda värken som malade sönder min kropp. I någon skede har de flyttat mig till intensiven för att behålla mig där för att se vilket håll mitt liv är påväg.
Framme på akuten, äntligen skulle jag få reda på vad som förse gick i min då så svaga lilla kropp. Jag hade stängt ut rädslan och tankarna över det värsta. Inget i världen kunde ta livet av mig eftersom jag hade hållits vaken ända från stunden då det krachade tills vi var framme på akuten. Helt otroligt, då det hela tiden kändes som jag var påväg att ta steget till den andra världen. Men nej där låg jag nu vaken på båren. Inne i första hjälpen stod det cirka 10-15 människor och väntade på MIG, tänkt alla stod förberädda och väntade på att få börja undersöka min kropp. Förflyttningen från ambulans båren till undersökningssängen kändes hopplös, mera smärtmedicin fylldes i mina ådror. Nu låg jag där, där på en säng för att få hjälp av alla proffs. Minns en klar minnesbild om hur det stod cirka 6 personer omkring sängen min och en laga igång ett nytt dropp, den andra tog ultra ljud av min mage och sku se om jag hade indre blöning, den tredje stod och höll i en stor sax för att klippa sönder alla mina kläder, den fjärde försökte berätta för mig vad de alla gjorde och de två andra hjälpte de andra. Han som tog ultra ljudet av min mage försökte lugna ner mig och påstod att allt stod rätt till i min mage och inga organ hade skadats, han klappade mig på axeln och sade att allt ser bra ut här. Jag kunde pusta ut, TRODDE JAG, läkaren gick av och an för att förbereda röntgen samt magnetröntgen och för att få svar på mina blodvärden. I dehär skede ville jag bara ringa min älskade M och berätta att jag kommer att överleva, att läkarena lugnar mig här och säger att allt kommer att ordna sig.
...
Då var det dags för röntgen, de röntgade allt från midjan neråt. Svaret kom genast. Under tiden fick jag mer och mer smärtstillande. Röntgen svaret visade att jag var skadad, mina höftben och bäckenben var illa skadat. Rädslan började krypa fram tillika jag var så drågad av medicinerna att jag bara kunde känna smärtan av varje liten liten rörelse. Läkaren sade att det var så illa att det måste göras en operation, OPERATION? NEJ tänkte jag, är det så illa. Jag som är så himla rädd för att ligga under kniven och ha mitt liv i kirurgens händer... Allt efter att min syster blev sjuk efter sin operation. Men snabbt ändra mitt tankesätt att, bara jag blir frisk så okej, operation är nödvändigt! Ville igen bara ringa M för att säga hur läget var men hade varken kraft eller tid att ringa. Jag blev så liten och svag där jag låg och ville bara höra min älskades röst. Men jag visste att min familj sku snart få reda på allt vad som händer.
Alla förberedde för magnetundersökningen. Fick fram några ynkliga aj aj, kunde inte få fram vilken smärta jag kände. Jag såg alla dropp och olika slangar som hängde från min kropp. Otroligt hur sjukvården är proffs tänkte jag.De ville göra allt för mitt bästa och själv låg jag i hopp och förtvivlan var mitt liv hade landat. Skötaren tröstade mig att jag absolut inte behövde flyttas någonstans för magnetröntgen utan jag fick ligga kvar på sängen, Jag kunde pusta ut, för varje rörelse var fruktansvärd.
Väl framme vid apparaten kände jag hur blodet bara strömmar ur mig, känns som jag tappar flera flera deciliter blod från min kropp, rädslan kommer igen, vad händer, hjälp mig, jag blir så svag och minnet försvinner för en stund. Jag får fram till en skötare att ni måste göra något, jag bara blööder.. De lyfter sakta upp täcket jag har på mig och ser att blodet sprider sig ut längs med sängen jag ligger i. De rullar sängen i illfart för att lägga något skydd i sängen att de inte behöver flytta mig ännu en gång. Katetern får jag i samma skede. En kateter som jag i mitt förra liv trodde att tog sjukt, kände ingen smärta eftersom smärtan var så fruktansvärd hög från midjan neråt.
Magnetröntgen blir gjord, svaret kommer bara några minuter senare....
I detta skede var jag svag, så svag att jag tappat minne från denhär stunden, värken var så hög och pressa ut mig totalt. Aldrig hade jag trott att en människa klarar av en sådan smärta och samtidigt vara vaken. Kan inte begripa!!
Nu var det brått, Jättebrått. Känner hur de springer med sängen som jag ligger i och själv är jag omedveten om att mitt liv nu hänger på en skör tråd.
Allt vad jag minns från den stunden var att någon sade "Jonna, du har indre blödningar och vi måste få det stoppat genast, vi söver ner dej, du kommer inte känna någonting, detta gör inte ont." Jag somnar, då jag vaknar säger någon att de har nu försökt stoppa mina indre blödningar.
Alltså, de indre blödningar som jag hade syntes inte på ultra ljudet av magen, först efter magnetröntgen fick de syn på blodkärlet som hade spruckit, därför blev det bråttom, det var frågan om livet. Vilken tur att de fick blödningen under kontroll. Efter dethär minns jag heller inte så mycket mera än den fruktansvärda värken som malade sönder min kropp. I någon skede har de flyttat mig till intensiven för att behålla mig där för att se vilket håll mitt liv är påväg.
Bilden är tagen någongång då jag fått medvetande tillbaka.
Fortsättning följer på intensiven....
lördag 19 oktober 2013
Ambulans + läkare på plats
Fortsättningen följer om min plågsamma tid som vilsen patient som var nära att mista livet.
Ambulansen var på plats fort och hade verkligen kört i il fart då de fick reda på vad som hade hänt den unga kvinnan, jag. Läkarhelikoptern snurrade ovanför mitt huvud och det betydde bara trygghet, snart läkare på plats som kunde bedöma mitt tillstånd. Själv sväva jag i livsfara, omedveten om att det var så allvarligt. De ljuvliga ambulanspersonalen stack direkt i dropp smärtlindring och då fick jag ett lugnare inre. Kan inte säga att smärtan upphörde över huvud taget men hjärnan fick ett lugn och känslan av vara lite "drågad". Fortfarande visste jag att vi hade många plågsamma minuter där på marken eftersom jag låg på sidan och de måste förflytta mig på vakum madrassen att de fick mig så stilla som möjligt under resan. Minns att läkaren stod vid min sida och alla pratade ovanför mitt huvud. Visste egentligen inte vad som förse gick och vad de misstänkte att jag hade för skador men det var brådskande. Fick flera gånger ökad smärtlindring under flytten till vakum madrassen och äntligen efter många plågsamma minuter var jag inrullad i ambulansen. Jag kunde ju inte ens ana vilken plågsam väg jag hade framför mig. Kände bara vid flera tillfällen att blodet bara rann längs med mina ben, rädd för vad som hände i min lilla kropp. Minns att jag så ville ha Matias med mig i ambulansen under resan som trygghet men han bara nekades att följa med. Kanske situationen räknades som så kritiskt att de inte vågade ta honom med.
Där låg jag nu på en vakum madrass på en kall bår i ambulansen, mitt liv svävade fortfarande i livsfara. Jag försökte sätta ögonen fast för att få alla tankar bort och för att kunna slappna av för att minska på smärtan, ingen smärtmedicin bet på smärtan jag kände i min kropp. Allt från midjan neråt kändes sprickfärdigt och jag kunde knappt röra mina fötter. Vägens alla gropar samt små små upphöjningar samt svängar kändes som en grym pina. Men sist och slutligen kändes vägen till Åbo kort. Fick flera gånger under resan mera medicin. Äntligen framme i specialsjukvårdens händer... I dehär skede tänkte jag inte så mycket mera för jag hade överlevt resan till Åbo med fruktansvärda smärtor, nu skulle jag ju bara få hjälp. Hjälp att överleva.
Fortsättning följer...
Ambulansen var på plats fort och hade verkligen kört i il fart då de fick reda på vad som hade hänt den unga kvinnan, jag. Läkarhelikoptern snurrade ovanför mitt huvud och det betydde bara trygghet, snart läkare på plats som kunde bedöma mitt tillstånd. Själv sväva jag i livsfara, omedveten om att det var så allvarligt. De ljuvliga ambulanspersonalen stack direkt i dropp smärtlindring och då fick jag ett lugnare inre. Kan inte säga att smärtan upphörde över huvud taget men hjärnan fick ett lugn och känslan av vara lite "drågad". Fortfarande visste jag att vi hade många plågsamma minuter där på marken eftersom jag låg på sidan och de måste förflytta mig på vakum madrassen att de fick mig så stilla som möjligt under resan. Minns att läkaren stod vid min sida och alla pratade ovanför mitt huvud. Visste egentligen inte vad som förse gick och vad de misstänkte att jag hade för skador men det var brådskande. Fick flera gånger ökad smärtlindring under flytten till vakum madrassen och äntligen efter många plågsamma minuter var jag inrullad i ambulansen. Jag kunde ju inte ens ana vilken plågsam väg jag hade framför mig. Kände bara vid flera tillfällen att blodet bara rann längs med mina ben, rädd för vad som hände i min lilla kropp. Minns att jag så ville ha Matias med mig i ambulansen under resan som trygghet men han bara nekades att följa med. Kanske situationen räknades som så kritiskt att de inte vågade ta honom med.
Där låg jag nu på en vakum madrass på en kall bår i ambulansen, mitt liv svävade fortfarande i livsfara. Jag försökte sätta ögonen fast för att få alla tankar bort och för att kunna slappna av för att minska på smärtan, ingen smärtmedicin bet på smärtan jag kände i min kropp. Allt från midjan neråt kändes sprickfärdigt och jag kunde knappt röra mina fötter. Vägens alla gropar samt små små upphöjningar samt svängar kändes som en grym pina. Men sist och slutligen kändes vägen till Åbo kort. Fick flera gånger under resan mera medicin. Äntligen framme i specialsjukvårdens händer... I dehär skede tänkte jag inte så mycket mera för jag hade överlevt resan till Åbo med fruktansvärda smärtor, nu skulle jag ju bara få hjälp. Hjälp att överleva.
Fortsättning följer...
Dagen som förändrade mitt liv
Hej på er alla.
Tänker nu börja skriva ner mina händelser, upplevelser samt hur min syn på livet har ändrats sedan den tragiskaste dagen i mitt liv uppstod 30.9.2013.
Detta för att lättare kunna bearbeta trauman som sitter kvar efter händelsen och att kunna se att varje sak som händer i ens liv blir en erfarenhet som man bär med sig resten av livet.
Det var måndag morgon den 30.9.2013, alltså sista dagen på september, luften kändes kylig och jag plockade fram min vinterrock för att jag hatar att frysa så att man skakar. Hade jobbat hela föregående helg så detta var nu min lediga dag. Hade suttit och samlat mina tankar under morgonkaffe stunden i köksbordet om hur jag hade fullspickat program för hela veckan. Alla dagar något att göra, super härligt tänkte jag, det är detta som är livet! Hade tillsammans med min sambo radat in vår ved hög i garaget kvällen innan och nu var det att vänta på vintern, bilen hade jag också första natten inne i vårt bilstall. Dagen började att jag skulle iväg till Salo tillsammans med mami för att se på nya glasögon till henne. Men dagen visar sig några minuter senare att bli en helt annan dag.
Kort sagt blev jag ikläm mellan ett träd och bilen som rullat på mig. Sekunderna jag ännu hålls på benen känner jag ett kraftigt krasch i mina höftben och sedan faller jag handlöst till marken bakom bilen som lyckligtvis stog stilla. Känner direkt hur jag inte kan röra mig och den förfärliga smärtan som inte kan beskrivas med ord, blev helt stel från midjan neråt och det var tillochmed svårt att andas. Känner hur blodet forsar från mig och hur det rinner ner längs med tårna, indre blödning? Jo detta var mycket allvarligt. Måste få snabbt hjälp annars kunde de sluta illa. Lyckligtvis har jag telefonen i rocken och kan använda armarna så mycket att jag får nödsamtalet ringt, på nödcentralen svarar de på finska, jag fortsätter bara på min svenska att skicka snabbt en ambulans hit, sade adress och allt rätt, jag har blivit ikläm och detta är mycket alvarligt. I andra ändan av telefon säger de att vänta ett ögonblick jag förenar er till en som talar svenska, sekunderna var långa, så långa att jag kände mig bara stelare och stelare i kroppen och smärtan var olidlig. En svenskspråkig svarar och jag berättar kort om vad som hänt och upprepar att skicka fort hjälp på plats.
Helt några minuter efter detta ser jag någon komma springades till mig och det var min sambo som fick ta över samtalet till nödcentralen, utan att behöva berätta vad som hänt förstod han direkt att jag blivit ikläm. Smärtan var det värsta jag någonsin upplevt och jag började tvivla att jag inte kommer hållas vaken före hjälpen är på plats. Jag kände mig så svag och hjälplös och behövde smärtlindring. Visste inte hur jag skulle ligga där jag låg på marken för allt var jag gjorde och även fast jag var stilla gjorde de så fruktansvärt ont. Kändes fortfarande stelhet från midjan neråt och svanskotan var så grymt sjuk. Min sambo fanns hela tiden vid min sida och gjorde det bästa för att ja sku känna mig trygg och höll mig i handen. Jag hade ingen aning om vart mitt liv var påväg... Tiden att ligga och vänta i grymma smärtor var lång, så otaligt lång men min sambo säger såhär efteråt att ambulansen och mediheli var på plats jättefort. Äntligen smärtlindring tänkte jag, skulle bara i detta skede ha vela somna och vaknar först då allting hade "ordnat sig". Men vaken var jag hela tiden. Jag är ännu så lycklig för att det var en av de bästa från ambulansen som kunde komma, en som jag kände och som jag kunde vara trygg med. Mitt liv stod i deras händer...
Fortsättning följer om vad som händer innan jag var i Åbo på sjukhuset.... Men klockan nalkas mat här på sjukhuset nu så jag fortsätter en annan gång.
Kramar från en tacksam Jonna som ser ljuset om att få sitt liv tillbaka.
Tänker nu börja skriva ner mina händelser, upplevelser samt hur min syn på livet har ändrats sedan den tragiskaste dagen i mitt liv uppstod 30.9.2013.
Detta för att lättare kunna bearbeta trauman som sitter kvar efter händelsen och att kunna se att varje sak som händer i ens liv blir en erfarenhet som man bär med sig resten av livet.
Det var måndag morgon den 30.9.2013, alltså sista dagen på september, luften kändes kylig och jag plockade fram min vinterrock för att jag hatar att frysa så att man skakar. Hade jobbat hela föregående helg så detta var nu min lediga dag. Hade suttit och samlat mina tankar under morgonkaffe stunden i köksbordet om hur jag hade fullspickat program för hela veckan. Alla dagar något att göra, super härligt tänkte jag, det är detta som är livet! Hade tillsammans med min sambo radat in vår ved hög i garaget kvällen innan och nu var det att vänta på vintern, bilen hade jag också första natten inne i vårt bilstall. Dagen började att jag skulle iväg till Salo tillsammans med mami för att se på nya glasögon till henne. Men dagen visar sig några minuter senare att bli en helt annan dag.
Kort sagt blev jag ikläm mellan ett träd och bilen som rullat på mig. Sekunderna jag ännu hålls på benen känner jag ett kraftigt krasch i mina höftben och sedan faller jag handlöst till marken bakom bilen som lyckligtvis stog stilla. Känner direkt hur jag inte kan röra mig och den förfärliga smärtan som inte kan beskrivas med ord, blev helt stel från midjan neråt och det var tillochmed svårt att andas. Känner hur blodet forsar från mig och hur det rinner ner längs med tårna, indre blödning? Jo detta var mycket allvarligt. Måste få snabbt hjälp annars kunde de sluta illa. Lyckligtvis har jag telefonen i rocken och kan använda armarna så mycket att jag får nödsamtalet ringt, på nödcentralen svarar de på finska, jag fortsätter bara på min svenska att skicka snabbt en ambulans hit, sade adress och allt rätt, jag har blivit ikläm och detta är mycket alvarligt. I andra ändan av telefon säger de att vänta ett ögonblick jag förenar er till en som talar svenska, sekunderna var långa, så långa att jag kände mig bara stelare och stelare i kroppen och smärtan var olidlig. En svenskspråkig svarar och jag berättar kort om vad som hänt och upprepar att skicka fort hjälp på plats.
Helt några minuter efter detta ser jag någon komma springades till mig och det var min sambo som fick ta över samtalet till nödcentralen, utan att behöva berätta vad som hänt förstod han direkt att jag blivit ikläm. Smärtan var det värsta jag någonsin upplevt och jag började tvivla att jag inte kommer hållas vaken före hjälpen är på plats. Jag kände mig så svag och hjälplös och behövde smärtlindring. Visste inte hur jag skulle ligga där jag låg på marken för allt var jag gjorde och även fast jag var stilla gjorde de så fruktansvärt ont. Kändes fortfarande stelhet från midjan neråt och svanskotan var så grymt sjuk. Min sambo fanns hela tiden vid min sida och gjorde det bästa för att ja sku känna mig trygg och höll mig i handen. Jag hade ingen aning om vart mitt liv var påväg... Tiden att ligga och vänta i grymma smärtor var lång, så otaligt lång men min sambo säger såhär efteråt att ambulansen och mediheli var på plats jättefort. Äntligen smärtlindring tänkte jag, skulle bara i detta skede ha vela somna och vaknar först då allting hade "ordnat sig". Men vaken var jag hela tiden. Jag är ännu så lycklig för att det var en av de bästa från ambulansen som kunde komma, en som jag kände och som jag kunde vara trygg med. Mitt liv stod i deras händer...
Fortsättning följer om vad som händer innan jag var i Åbo på sjukhuset.... Men klockan nalkas mat här på sjukhuset nu så jag fortsätter en annan gång.
Kramar från en tacksam Jonna som ser ljuset om att få sitt liv tillbaka.
måndag 5 augusti 2013
Sommar & Semester
Hej Hallå, det var ett tag sen senast jag skrev ner några rader i min blogg.
Nu får jag väl skriva lite om denna sommar 2013 i sin korthet då augusti månad har startat och mörkret kommer sakta emot oss igen... Hösten...
För första gången har jag haft semester. Första veckan av min semester gick faktiskt åt att fundera vad semester egentligen betyder fören jag kom fram till att jag verkligen kunde koppla av och varva ner så tillbringade flera dagar på stranden, på sjön och bara njöt av sommarvädret. Hade verkligen toppen väder!! Sen slapp jag på alarm både brandalarm + ensivaste, det som jag inte brukar hinna på då jag jobbar.
Sen jobba jag en vecka där emellan och så tog jag åter en vecka semester... Då, då fick jag vara med om det jag helt enkelt brinner för... :-) Först var vi upp på rekka-semester till Uleåborg, körd kust sidan så fick se en hel del på vägen, stannade i Kalajoki och såg på den snygga sandstranden. En helt fantastisk resa. Efter det fick jag själv sätta mig bakom lastbilsratten. En verklig utmaning att köra från Salo till Bjärnå, i värsta åskan jag någonsin varit med om, spö regn och hagel. Varje personbil hade stannat på sidorna och trafiken löpte 30. Sikten var 0! Men jag klara det!! Två ggr slog åskan ner brevid mig, det skaka bara i lastbilen och det var som eld över hela himlen... Då jag kom över strömma bro var det klar sol och varmt!
Helgen tillbringade vi på sjön och sovde i båten, detta kallar jag för semester.
Sen blev det jobb några dagar efter det och så kom helgen med stort H!!! Poker Run 2013!! :)
Tror detta varit bästa helgen på hela året!
Min älskling <3
Fotograf : Krister Hellström
Fotograf : Krister Hellström
Fotograf : Krister Hellström
Joo, iväg starta vi på fredag tidig kväll ut till Hangööö.. Förväntningarna var stora men resultatet blev större :-)
*Fisksoppan med bacon i ;) Muums!!
Sen blev det fest tills vi for och samla krafter inför lördagens fartrace :-) Kunde inte ha bättre väder, klar sol och vind 0. Jag for med mina fångar till Kasnäs där publiken var stor. Sen var det resan tillbax mot Hangö. Där blev det mat och prisutdelning, där vi plötsligt står uppe på scenen och drar hem vinsten för bästa utklädseln... Det var svårt att förstå så jag riktigt rös av glädje. Festen fortsatte och humören var på topp. På söndagen var det start hemåt mitt åt dagen med vår vackra Pokal som vi kamma hem ;)
Ja kan inte annat än säga att det var en toppen helg.
Pokalen :)
Detta lever man länge på. Nu har jag satt på mig jobbar skorna igen och har kört igång arbetet. :) Life is good :-)
Nu får jag väl skriva lite om denna sommar 2013 i sin korthet då augusti månad har startat och mörkret kommer sakta emot oss igen... Hösten...
För första gången har jag haft semester. Första veckan av min semester gick faktiskt åt att fundera vad semester egentligen betyder fören jag kom fram till att jag verkligen kunde koppla av och varva ner så tillbringade flera dagar på stranden, på sjön och bara njöt av sommarvädret. Hade verkligen toppen väder!! Sen slapp jag på alarm både brandalarm + ensivaste, det som jag inte brukar hinna på då jag jobbar.
Sen jobba jag en vecka där emellan och så tog jag åter en vecka semester... Då, då fick jag vara med om det jag helt enkelt brinner för... :-) Först var vi upp på rekka-semester till Uleåborg, körd kust sidan så fick se en hel del på vägen, stannade i Kalajoki och såg på den snygga sandstranden. En helt fantastisk resa. Efter det fick jag själv sätta mig bakom lastbilsratten. En verklig utmaning att köra från Salo till Bjärnå, i värsta åskan jag någonsin varit med om, spö regn och hagel. Varje personbil hade stannat på sidorna och trafiken löpte 30. Sikten var 0! Men jag klara det!! Två ggr slog åskan ner brevid mig, det skaka bara i lastbilen och det var som eld över hela himlen... Då jag kom över strömma bro var det klar sol och varmt!
Helgen tillbringade vi på sjön och sovde i båten, detta kallar jag för semester.
Sen blev det jobb några dagar efter det och så kom helgen med stort H!!! Poker Run 2013!! :)
Tror detta varit bästa helgen på hela året!
Fotograf : Krister Hellström
Joo, iväg starta vi på fredag tidig kväll ut till Hangööö.. Förväntningarna var stora men resultatet blev större :-)
*Fisksoppan med bacon i ;) Muums!!
Sen blev det fest tills vi for och samla krafter inför lördagens fartrace :-) Kunde inte ha bättre väder, klar sol och vind 0. Jag for med mina fångar till Kasnäs där publiken var stor. Sen var det resan tillbax mot Hangö. Där blev det mat och prisutdelning, där vi plötsligt står uppe på scenen och drar hem vinsten för bästa utklädseln... Det var svårt att förstå så jag riktigt rös av glädje. Festen fortsatte och humören var på topp. På söndagen var det start hemåt mitt åt dagen med vår vackra Pokal som vi kamma hem ;)
Ja kan inte annat än säga att det var en toppen helg.
Detta lever man länge på. Nu har jag satt på mig jobbar skorna igen och har kört igång arbetet. :) Life is good :-)
tisdag 18 juni 2013
Det nalkas till midsommar
Vi är redan förbi halva Juni månad, och det är jämnt första gången jag tillbringat en dag på stranden tillsammans med soufi och hennes småttningar =) Så häärligt att höra vattnet röra på sig och känna en sol som bränner, jo jag känner sviterna av solen ännu fast jag sitter inomhus, får vel lova att smörja in mig i "after sun" kräm för att kunna sova inatt.
Annat jag hunnit med denna månad förrutom att jobba, jooo jag har dragit iväg med ett lass på 16 ton till Forssa, fick verkligen känna på utmaning då eftersom det var den aldra första gången jag kör iväg ensam med sådant lass. Men allt gick bra och jag hade hur kul som helst där bakom lastbilsratten.
Sen var jag och min sambo och prova köra karting i Oriketo också, men jag tror nog det måsta ha varit något fel i min bil eftersom jag blev varvad av honom, hmm fast jag försökte gina av banan hihi :) Men en kul dag blev det också för efter de for vi och se på traktorpulling i Piikis. Men nu nalkas det då som sagt till midsommar, det känns verkligen inte som midsommar ännu!!! Jag har inte hunnit begripa vart tiden har runnit iväg men bäst att sluta fundera på tiden och istället leva i nuet och njuta lika mycket av varje dag som jag gjort hela det senaste året.
Nu ska jag söka duschen och sen lägga huvu på dynan. Känner mig nöjd då jag vunnit 6ggr i kortspelet 7an i raken, hihi =)
Ha en skön midsommar mina vänner =)
torsdag 30 maj 2013
Sommaren snart här
Här sitter jag med blandade känslor. Kom just från arbetet. Har varit den mest provocerande dag i min arbetskarrier idag. Hade bedömningsmöte på finska med en duktig studerande. Blod svett och nästan tårar framkom en halv timme före läraren skulle anlända. Nervös som fan!! Men sist och slutligen gick det helt okej, men har aldrig varit lika nervös för något som idag. Men efteråt fick vi kaka och kunde pusta ut. Tack till dej för vinflaskan och kortet, sådant värmer nog hjärtat extra mycket!! :) Har iallafall haft en bra arbetsdag.
Igår var det kunnon hoitaja skolning och företagarskolning på kvällen så lång dag på skolbänken blev det.
Men det som jag varit mest nervös nu här inom de närmaste dagarna har varit för min syster. Det går ej att beskriva.... Att veta att hon ligger på OP bordet och jag har egentligen ingen aning vad som händer med henne eller vad de gör med henne. Det svider och bränner inombords och jag skänker min högsta önskan att allt går bra. Mami har ringt dit flere gånger idag och ingen vet någonting om henne, känns så kusligt att jag bara sku vilja ta första flyget dit och få se henne. Vill bara att allt har gått bra och att hon återhämtar sig snabbt, att vi kan ha roligt igen och få leva som förut. Har verkligen varit en nervpress dag för mitt inre. Men nu har jag ändå bestämt att åka dit idag och bara vänta på samtalet att hon kommit från upp vaket till rummet och jag får storma in och se henne där och få känna att det är samma tvilling som före hon var under kniven. Otroligt dedär med tvillingband egentligen. Men denna gång tror jag att det har varit jag som varit mer nervös inför denna OP som min syster, min syster vill ju få detta understökat så fort som möjligt. Jag önskar för allt i världen att detta nu gått bra och jag få se min kära syster idag<3
Timmarna, dagarna, ja till och med veckorna bara rusar fram, hemma har jag inte hunnit vara på riktigt länge känns det som. Men jag Älskar att ha mycket omkring mig och få vara med om massor. Här i veckan var jag ledig från mitt arbete och fick köra lastbil, ingen kan tro hur roligt det var, alla glädje hormoner vakna riktigt till i hela min kropp och jag bara fick koncentrera mig fullt ut att styra den tunga bilen mot Nådendal med min käraste sambo brevid som stort stöd. Nejdå det var han som gjorde själva lyftande men jag var med som hjälpreda och fick köra bilen, häääärligt!!!
Igen en vecka mot midsommaren. Hoppas innerligen att jag och mitt <3 får fira midsommaren tillsammans som friska människor och få göra något riktigt roligt och vara lediga tillsammans, det sku betyda så mycket för mig. För under de senaste året har alla de stora högtiderna bara farit förbi oss som sjuklingar turvis och det börjar kännas som vi aldrig blir friska... Men som jag väntar på midsommaren som nog är årets största högtid tillsammans!! :) Julen for, då låg jag i feber, påsken for, då låg gubben i feber jaa och andra lite större helger har det varit allt möjligt. Men som sagt "time well tell".
Har brått att få alla båtar färdiga till midsommar, skall det ska tvättas, vaxas och poleras och målas innan båtarna kan sättas i sjön, men detta tycker jag om att göra. Det är lite variation att få göra något helt annat då man dagligen är i människokontakt och vårdar människor.
Men nu ska jag börja avrunda och byta kläder och åka iväg in till Åbo och bara vänta och vänta att de ringer från avdelningen och säger att min syster är där och jag är välkommen dit och hälsa på henne,<3
Kraam
Igår var det kunnon hoitaja skolning och företagarskolning på kvällen så lång dag på skolbänken blev det.
Men det som jag varit mest nervös nu här inom de närmaste dagarna har varit för min syster. Det går ej att beskriva.... Att veta att hon ligger på OP bordet och jag har egentligen ingen aning vad som händer med henne eller vad de gör med henne. Det svider och bränner inombords och jag skänker min högsta önskan att allt går bra. Mami har ringt dit flere gånger idag och ingen vet någonting om henne, känns så kusligt att jag bara sku vilja ta första flyget dit och få se henne. Vill bara att allt har gått bra och att hon återhämtar sig snabbt, att vi kan ha roligt igen och få leva som förut. Har verkligen varit en nervpress dag för mitt inre. Men nu har jag ändå bestämt att åka dit idag och bara vänta på samtalet att hon kommit från upp vaket till rummet och jag får storma in och se henne där och få känna att det är samma tvilling som före hon var under kniven. Otroligt dedär med tvillingband egentligen. Men denna gång tror jag att det har varit jag som varit mer nervös inför denna OP som min syster, min syster vill ju få detta understökat så fort som möjligt. Jag önskar för allt i världen att detta nu gått bra och jag få se min kära syster idag<3
Timmarna, dagarna, ja till och med veckorna bara rusar fram, hemma har jag inte hunnit vara på riktigt länge känns det som. Men jag Älskar att ha mycket omkring mig och få vara med om massor. Här i veckan var jag ledig från mitt arbete och fick köra lastbil, ingen kan tro hur roligt det var, alla glädje hormoner vakna riktigt till i hela min kropp och jag bara fick koncentrera mig fullt ut att styra den tunga bilen mot Nådendal med min käraste sambo brevid som stort stöd. Nejdå det var han som gjorde själva lyftande men jag var med som hjälpreda och fick köra bilen, häääärligt!!!
Igen en vecka mot midsommaren. Hoppas innerligen att jag och mitt <3 får fira midsommaren tillsammans som friska människor och få göra något riktigt roligt och vara lediga tillsammans, det sku betyda så mycket för mig. För under de senaste året har alla de stora högtiderna bara farit förbi oss som sjuklingar turvis och det börjar kännas som vi aldrig blir friska... Men som jag väntar på midsommaren som nog är årets största högtid tillsammans!! :) Julen for, då låg jag i feber, påsken for, då låg gubben i feber jaa och andra lite större helger har det varit allt möjligt. Men som sagt "time well tell".
Har brått att få alla båtar färdiga till midsommar, skall det ska tvättas, vaxas och poleras och målas innan båtarna kan sättas i sjön, men detta tycker jag om att göra. Det är lite variation att få göra något helt annat då man dagligen är i människokontakt och vårdar människor.
Men nu ska jag börja avrunda och byta kläder och åka iväg in till Åbo och bara vänta och vänta att de ringer från avdelningen och säger att min syster är där och jag är välkommen dit och hälsa på henne,<3
Kraam
lördag 25 maj 2013
Veckan som gått
Dehär veckan som gått har gett både det ena och andra med sig kan man lugnt konstatera. Har hunnit fira födelsedag. Och en bra sådan blev det. På onsdag morgon uppvakta min sambo mej och det blev en mysig morgon före jag kila iväg på arbete. Sen tillbringa jag och min kollega eftermiddagen på kurs i Kimito. Efter det for jag hem och fick alla mina nära och kära hit och det blev en riktigt rolig kväll :) Tuusen tack för alla gåvor och den dagen.
Torsdag var ledig från hemvården och jag for ut med min man till Kasnäs och lyfta båtar med lyftkranet och efter det gjorde vi en Hiab keikka här på ön och jag fick köra lastbil och för första gången i mitt liv fick jag hiba, en ca 500kg pall, hihi huur kul som helst ;) Sen var jag bara slöö och tog det lugnt resten av kvällen.
Fredag for jag som vanligt på jobb och hade en riktigt trevlig arbetsdag. Halv fem tiden körde jag bilen mot min syster i Tenala och överraska henne, och sen blev jag där och vaxa deras båt, den ska bli klar till midsommar så där finns en hel del arbete kvar att fixa. Timmarna for iväg och jag körde hemåt, sen var jag till min kollega på hemvägen och starta hem kanske lite före tie tiden.... Pratade i telefon påvägen och tänkte inte mera på det, lugnt med trafik och fint väder. Plötsligt står de blåvita där på vägkanten och TAR MIG. Pulsen började slå. Fortare och fortare. Jag stanna bilen och de är ganska så arga... Hmmm kändes som evigheter att sitta i snutbilen och se de förbipasserande bilarna. Efter en lång diskussion fick jag styra min opel hem. Nu har jag även fått känna på de, att sitta i polisbilen. Så lätt det kan gå.. Hmm jag fick nog lära mig en ordentlig läxa kan jag tala om!!!
Men men, helgen går i arbetes tecken så tjoheii !! :)
Torsdag var ledig från hemvården och jag for ut med min man till Kasnäs och lyfta båtar med lyftkranet och efter det gjorde vi en Hiab keikka här på ön och jag fick köra lastbil och för första gången i mitt liv fick jag hiba, en ca 500kg pall, hihi huur kul som helst ;) Sen var jag bara slöö och tog det lugnt resten av kvällen.
Fredag for jag som vanligt på jobb och hade en riktigt trevlig arbetsdag. Halv fem tiden körde jag bilen mot min syster i Tenala och överraska henne, och sen blev jag där och vaxa deras båt, den ska bli klar till midsommar så där finns en hel del arbete kvar att fixa. Timmarna for iväg och jag körde hemåt, sen var jag till min kollega på hemvägen och starta hem kanske lite före tie tiden.... Pratade i telefon påvägen och tänkte inte mera på det, lugnt med trafik och fint väder. Plötsligt står de blåvita där på vägkanten och TAR MIG. Pulsen började slå. Fortare och fortare. Jag stanna bilen och de är ganska så arga... Hmmm kändes som evigheter att sitta i snutbilen och se de förbipasserande bilarna. Efter en lång diskussion fick jag styra min opel hem. Nu har jag även fått känna på de, att sitta i polisbilen. Så lätt det kan gå.. Hmm jag fick nog lära mig en ordentlig läxa kan jag tala om!!!
Men men, helgen går i arbetes tecken så tjoheii !! :)
tisdag 21 maj 2013
Städdags
Tisdag. En helt vanlig tisdag på jobbet och tisdagarna brukar i övrigt vara lugna efter jobb men idag hade jag bestämt mig för att ta i dammsugaren och golvmoppen då dammtussarna börjar överta vårt hus. Så hit har hela den kvällen farit, i städandes tecken. Nu är här en fräsch doft i hela huset och bykmaskinen snurrar ännu på för fult. Ska bli riktigt skönt att krypa ner i renbäddad säng i ett rent rum ikväll.
Jag gillar att hålla det rent omkring mig och att hjälpa andra men motivationen att börja städa här hemma är värre. Antagligen för att jag prioriterar andra framför mig själv. Nåja de om den saken.
Imorgon säger nu kalendern att min tvillingsyster och jag fyller år. Vart har detta år sprungit? Ifjol satt jag och körde lastbil på min födelsedag och solen lös. Imorgon har de ingen sol lovat så vi får leka solarna själva. Synd om det ska börja regna så drar det in sand och smuts igen i vårt rena hem... Hihi.
Iallafall ska vårt födelsedagskaffe bli här i vårt imorgon, från börjar tänkt jag inte alls ställa till något kalas över huvud taget men nog ville ändå mina närmaste komma så det blir lite kaffe kalas på agendan imorgon efter jobbet.
Imorgon är det vanlig arbetsdag igen halva dagen sen ska jag på Kunnon hoitaja skolning på eftermiddagen, får se vad den ger med sig.
Som bäst ligger mina övriga tankar idag som bäst och vilar faktiskt. Känns som mina tankar har tagit en paus eller så städa jag dem med då jag dansa här med moppen.
Men nu tror jag att jag i lugn och ro kan sätta punkt för denna dag, imorgon öppnas en ny med nya utmaningar.
"Vad vore världen i all sin glans om inte Matias där fanns" Måste bara sluta med ett litet citat om min käraste <3
Jag gillar att hålla det rent omkring mig och att hjälpa andra men motivationen att börja städa här hemma är värre. Antagligen för att jag prioriterar andra framför mig själv. Nåja de om den saken.
Imorgon säger nu kalendern att min tvillingsyster och jag fyller år. Vart har detta år sprungit? Ifjol satt jag och körde lastbil på min födelsedag och solen lös. Imorgon har de ingen sol lovat så vi får leka solarna själva. Synd om det ska börja regna så drar det in sand och smuts igen i vårt rena hem... Hihi.
Iallafall ska vårt födelsedagskaffe bli här i vårt imorgon, från börjar tänkt jag inte alls ställa till något kalas över huvud taget men nog ville ändå mina närmaste komma så det blir lite kaffe kalas på agendan imorgon efter jobbet.
Imorgon är det vanlig arbetsdag igen halva dagen sen ska jag på Kunnon hoitaja skolning på eftermiddagen, får se vad den ger med sig.
Som bäst ligger mina övriga tankar idag som bäst och vilar faktiskt. Känns som mina tankar har tagit en paus eller så städa jag dem med då jag dansa här med moppen.
Men nu tror jag att jag i lugn och ro kan sätta punkt för denna dag, imorgon öppnas en ny med nya utmaningar.
"Vad vore världen i all sin glans om inte Matias där fanns" Måste bara sluta med ett litet citat om min käraste <3
måndag 20 maj 2013
Livet Ler
Kan med facit i hand säga att man behöver motgångar och tråkigheter i vardagen för att sedan kunna njuta fullt ut då allt känns på topp igen. Jag är ju född i tvillingarnas tecken och är en sådan person som behöver mycket omkring mig och hela tiden saker som ska göras och planeras till följande dag, kan bli hur deppig som helst om jag en morgon vaknar och har ingenting planerat för dagen och skulle råka vara ledig, det går all energi åt sedan för att hitta lust att hitta på någonting, men det blir väl mina tråkiga dagar sen det men efteråt känns det bra att ha varit med om en tråkig dag emellan så orkar man ge full energi på det man gillar att göra sedan. Men oftast har jag planer att jag inte själv riktigt hinner med - but I like it, så är det bara! Sen älskar jag att göra ingenting eller bara koppla av och låta tiden rinna iväg om jag är tillsammans med min älskade<3 Då är tid det bästa, att få känna att man har en, man är trygg med, i vått och torrt och som ser mig som människa, och precis den Jag är. Alla borde få vara lika lyckligt lottade och ha en lika underbar man som jag har funnit till mitt hjärta.
Maj månad har i princip helt runnit iväg. Det är morgon och ljusa sådana och som det känns så efter ett par timmar är det kväll och det blir läggdags igen. Men såhär är det att vara inne i arbetslivet. Jobbet försöker jag utveckla varje dag jag är där och trivs med alla mina goda arbetskamrater, vi har så bra och trygg anda där att man kan vara sig själv. Utöver jobbet började jag på en Företagarkurs på kvällstid. Det har stulit mycket av min tid och energi men jag är stolt som har kommit igenom halva kursen nu och mycket, verkligen Mycket börjar hända i min hjärna. Många tankar kommer igång. Vart skall jag styra framtiden, var vill jag vara om 5 år i min "arbetskarrier". Många frågor och ideér kommer upp under den långa vägen till framgång men på kursen och framför allt här hemma får jag stöd det jag behöver i mina tankar. Får ofta ventilera mina tankar här hemma och råd på min väg.
Andra tankar som dyker upp i mitt huvud idag är mig själv. Har satt mig själv åt sidan ett tag och focuserat på allt annat men har nu under en period fått höra kommentarer i stil med, -Du är så magen, du har rasat i vikt. En Ahaa upplevelse dök upp i mitt huvud idag att ojdå kanske jag faktiskt sku måste se på vågen om det hänt något, och Jodå. Människorna runt om mig har alldeles rätt. Tänk att mina kunder och andra runtom mig ser detta, men inte jag själv? För ett drygt halv år sedan då jag var på läkargranskning för brandkårens sida vägde jag helt normalt, men idag då jag ställer mig på vågen visar den att jag sku ha rasat i vikt dryga 4-5kg? HejHallå, har inte ens haft det i min fantasi att gå ner i vikt, jag som trodde att då man blir kär går kilona upp men det gick andra vägen för mig? Nejdå men jag är tacksam att allmänheten är så vaksam och faktiskt bryr sig om mig. Har nämligen inte själv märkt av det alls, dessutom har min allmänna kondition försämrats så fruktansvärt då jag inte rört på mig utöver mitt arbete. Efter lite funderas omkring mig själv och hur jag mår så upptäckte jag faktiskt att mitt sköldkörtelvärde var förhöjt i början av februari, men inte tänkte jag mera på det då. Men idag slog det mig att det kan fortfarande vara högt att det kan tänkas vara därför min vikt har rasat. Imorgon har jag lovat få en remiss att ta TSH provet så har man en sak uteslutat isåfall.
Men nu ska jag börja avrunda mitt skrivande för idag och stänga mitt "hjärnkontor" för idag och tillbringa den lilla vakna tiden ännu med min käraste!!
Godnatt från en lycklig tvillingflicka!
Maj månad har i princip helt runnit iväg. Det är morgon och ljusa sådana och som det känns så efter ett par timmar är det kväll och det blir läggdags igen. Men såhär är det att vara inne i arbetslivet. Jobbet försöker jag utveckla varje dag jag är där och trivs med alla mina goda arbetskamrater, vi har så bra och trygg anda där att man kan vara sig själv. Utöver jobbet började jag på en Företagarkurs på kvällstid. Det har stulit mycket av min tid och energi men jag är stolt som har kommit igenom halva kursen nu och mycket, verkligen Mycket börjar hända i min hjärna. Många tankar kommer igång. Vart skall jag styra framtiden, var vill jag vara om 5 år i min "arbetskarrier". Många frågor och ideér kommer upp under den långa vägen till framgång men på kursen och framför allt här hemma får jag stöd det jag behöver i mina tankar. Får ofta ventilera mina tankar här hemma och råd på min väg.
Andra tankar som dyker upp i mitt huvud idag är mig själv. Har satt mig själv åt sidan ett tag och focuserat på allt annat men har nu under en period fått höra kommentarer i stil med, -Du är så magen, du har rasat i vikt. En Ahaa upplevelse dök upp i mitt huvud idag att ojdå kanske jag faktiskt sku måste se på vågen om det hänt något, och Jodå. Människorna runt om mig har alldeles rätt. Tänk att mina kunder och andra runtom mig ser detta, men inte jag själv? För ett drygt halv år sedan då jag var på läkargranskning för brandkårens sida vägde jag helt normalt, men idag då jag ställer mig på vågen visar den att jag sku ha rasat i vikt dryga 4-5kg? HejHallå, har inte ens haft det i min fantasi att gå ner i vikt, jag som trodde att då man blir kär går kilona upp men det gick andra vägen för mig? Nejdå men jag är tacksam att allmänheten är så vaksam och faktiskt bryr sig om mig. Har nämligen inte själv märkt av det alls, dessutom har min allmänna kondition försämrats så fruktansvärt då jag inte rört på mig utöver mitt arbete. Efter lite funderas omkring mig själv och hur jag mår så upptäckte jag faktiskt att mitt sköldkörtelvärde var förhöjt i början av februari, men inte tänkte jag mera på det då. Men idag slog det mig att det kan fortfarande vara högt att det kan tänkas vara därför min vikt har rasat. Imorgon har jag lovat få en remiss att ta TSH provet så har man en sak uteslutat isåfall.
Men nu ska jag börja avrunda mitt skrivande för idag och stänga mitt "hjärnkontor" för idag och tillbringa den lilla vakna tiden ännu med min käraste!!
Godnatt från en lycklig tvillingflicka!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)