Sammanfattning av 2018

Känner att det nu är dags att få någonting nerskrivet här emellan.

Året är 2019, redan en bit på väg men tänkte börja med att sammanfatta år 2018 som på många sätt kommer vara ett år jag sent ska glömma. Året började helt som vanligt, det var morgon, och det var kväll och mina dagar hette arbete. Jag var klar med skolan och arbetade numera som sjukskötare. Vilket kändes både modigt och roligt. Några veckor gick och i slutet av januari 2018 blev det semester, en längre utlandsresa var bokad, denna gång var det Vietnam, Phu Quoc som stod för resmålet. Resan gick bra och vi alla fick vara friska och vi fick en riktigt rolig resa tillsammans med vännerna. Själva resmålet till ön utanför Vietnam, tror jag vi alla var överens om att var första och sista gången. Men vi fick njuta av varma soliga härliga dagar men vi fick även uppleva hur fattigt och nersmutsat ett ställe kan vara. Därefter fortsatta vardagen hemma i Finland igen med arbete. Men under resans soliga dagar fick jag besked och kallelse till en operation, som jag nog redan varit medveten om länge, men datumet kom och känslan av osäkerhet smög sig sakta på. Redan flera år tillbaka blev det konstaterat att en ny operation är aktuellt för att jag ska få min friska kropp tillbaka. I 5 år hade jag då haft metallbitar inne i min kropp som reagerade och gjorde mig sjuk. Även fast jag visste att operationen måste göras var jag rädd. Jag visste alla risker med operationen, att de åter en gång ska öppna upp min kropp och försöka riva loss alla metallbitar som var fastskruvade. Total kaos inne i mitt huvud. Försökte tänka positivt men jag var så orolig och nervös över denna operation. Min kirurg försökte ge mig styrka och mod. Men det jag visste var att det hänger upp sig på så små saker för att någonting ska gå tokigt. 2 Mars 2018, min operationsdag. Blev dagen som tänkte bli min sista. Men av änglavakt (igen en gång), räddade sjukvården mitt liv. Vi har definitivt en kunnig fungerande sjukvård i vårt land, åtminstone akutvården är något av den bäst fungerande vården i vårt land. 

Vi starta kl.06:00 iväg till TYKS, jag sku såklart vara oäten före operation. Kl.07:00 blev vi mottagna och jag fick en uppsättning vackra operationskläder som jag böt om till. Vi fick en timmes pratstund tillsammans innan jag vinkade adjö till M. Operationen var räknad att inte räcka länge. Jag hoppade upp på operationsbordet och en massa vårdare började koppla fast mig i alla apparater och slangar. Jag frågade om det var en vanlig operation jag sku vara med om. De svarade lite otydligt på min fråga, men lugnade mig med att allting kommer att gå bra. Jag kände dessutom min egen kirurg, han som sku hålla i kniven. Han hade ju opererat mig förut, och då i en akut situation, för att få mig ihop lappad då jag hade bäckenbenet och höften krossad. Så vi kände varandra sen 5 år tillbaka. Det var en trygghet. 

Jag stängde mina ögon... Timmarna tickade, tiden gick, morgonen försvann och det blev dag. Först längre in mot eftermiddagen öppnade jag ögonen igen och såg dags ljuset. Riktigt ordentligt omtöcknad då jag blickar upp från sjukhussängen. Vad hade hänt? Allt kändes så konstigt och jag hade en så fruktansvärd smärta i min högra handled? Vad var det som stod på? Jag blickar ner mot min högra hand och jag var fastkopplad med en modell större artärkanyl? Jaaha.. Jasså, tänkte jag. Något hade hänt, det var ju det jag kände i hela kroppen. Jag hade tydligen också fått en urinkateter? Nu förstod jag ingenting.... Vi hade tillsammans med vården och läkaren gått igenom vad som ska hända under denna operation och inget av vad vi pratat om stämde. Det var absolut inte planerat att jag sku ha något annat än ett vanligt intravenöst dropp, och ingen urinkateter skulle jag heller behöva ha?! 

Som sagt var jag ordentligt omtöcknad och rejält medicinerad så stängde återigen mina ögon tills jag känner hur någon kommer och drar upp mina ögonlock för att kontrollera mina pupiller... Efter en stund öppnad jag igen mina ögon. Emot kommer någon som ser bekant ut. En mörk man, med vit lång öppen läkarrock. Det var min välbekanta kirurg Isotalo. Han kommer gående emot min säng, jag ser blicken i hans ögon, jag ser hur svettig han ser ut. Som om han sku ha utfört ett tyngre gym-pass. Men han kommer med stora steg emot mig, han har något i handen då han kommer. Något som blänker mot de starka ljusrören inne i salen jag ligger i. Jag känner mig mera drågad än någonsin tidigare. 

Han ställer sig med handen över min säng. Han ser ordentligt slut ut då han säger rakt i mina ögon "Tä oli viimeinen kerta kun mä teen tämmönen leikkaus". Han överräcker mig vad han har i sin hand. Och säger "Här ska du få som minne", det är metallplattan som varit innanför min kropp och stabiliserat mitt bäckenben. Men nu har benen läkt ihop och de kommer aldrig brista på de ställen de varit av mera, eftersom då ben brister, växer sig det ännu starkare tillbaka, och chansen är minimal att det brister på samma ställen det en gång varit av. Det kan förstås brista andra ställen men vem som helst kan ju bryta vilket ben som helst. Men till det mera komplicerade saken...

Kirurgen förklarade sakligt alla detaljer vad som hänt under operationen. Det hade varit en svår och komplicerad operation. Metallplattan och skruvarna hade växt in sig i skelettet såpass mycket, att kirurgen hade fått använda ordentligt med muskelkraft för att få loss delarna. Alla delar lyckades dock inte att få bort, så det finns några skruvar kvar men det får jag leva med. Han sydde prydligt ihop hela mig. Därefter lades jag i en säng för fullständig kontroll, vilket man hamnar på efter en operation. Det var där, som apparaterna inte var nöjda och vårdarna/läkarna misstänker att det är något som inte stämmer. Jag rullades och kastades upp på operationsbordet igen en gång. De misstänkte nu, inre blödning. Kirurgen berättar för mig vilken akut operation det blev pånytt. Huvud-venen som går igenom bäckenbenet, alltså ett blodkärl, hade brustit på två ställen och jag tappade blod i god fart. Kärlkirug kallades in, sydde och lappade blodkärlket. Mitt liv kunde räddats. Lite skrämmande var det att prata med min egen kirurg efter operationen, och inse att det här igen en gång kunde varit min sista dag. 
M, har sagt i efterhand att han hade svårt att tro på mig då jag berätta alltsammans då vi fick träffas några timmar senare. Det visade sig att hela min story som jag hade berättat honom hade stämt allting. Även fast jag inte hade pratat hela meningar och somnar emellan då jag berättade. Det visar sig att även fast man är groggy i huvudet så kommer man ihåg, om det är något viktigt. 
Istället för att bli enbart över natten på sjukhuset blev det flera dagar. Blodvärden gick neråt och jag fick några påsar blod. Efter det börja mående stabilisera sig till det bättre. Ännu återstod rehabilitering, lång, lång rehabilitering. 
Enligt den första planen, blev jag lovad att kunna gå och röra mig normalt efter operationen. Men det visade sig inte stämma. Det blev såklart via rullstolen, upp på kryckor och sen då allt börja fungera normalt kunde jag lämna alla hjälpmedel. Ännu då jag utskrevs från sjukhuset hoppade jag på kryckor och var totalt utmattad trött. 
Hemma börja en annan rehabilitering. Denna gång började operationssåret att krångla och det visade sig ha uppstått en blodtumör i min mage, som komplikation efter operationen. Suck och stön. Tyckte i de skede att nu har det nog varit tillräckligt att kan jag snälla gode gud inte få vara frisk nu?! Nej, det fick jag inte... Vi åkte in och ut mellan TYKS flera veckor, ibland tog de in mig på avdelning och ibland fick vi komma hem tillbaka. 
Till sist gjordes de en liten operation och de försökte operera bort blodtumören, vilket lyckades, den blev mindre. Ni kan tänka er hur det känns att ha en cirka 7cm boll inne i buken som ligger på inre organen och trycker. Så rätt skönt var det då de fick ordning på eländet.
Efter allt detta började jag sakta bli människa igen. Vardagen börja sakta återvända igen. Sen i något skede där slog det till med en totalt utmattande trötthet. Det hjälpte inte sova bort tröttheten. Det första som slog mig, var att okej, det har varit en extrem tuff tid nu, allt vad som hänt med kroppen, det tar bara lite tid. Men tröttheten fortsatta veckor och månader. 
Något stod inte rätt till, hösten var på intågande..
Så fick jag åter börja kriga, vad händer nu? Det blev inte bara allmänna trötthetstecken längre, kroppen sa helt enkelt ifrån. Jag fick feber, blev helt omtöcknad av ingenting. Orkade påriktigt Ingenting.
Jag tog mig åter till en läkare men denna gång till en som var speciallist inom inre medicin, eftersom kirurg kapitlet stod färdigt, alla fall för den här tiden.
Jag kom till en sympatisk läkare, som checka blodprov och lyssnade till mina symtom. Hem kom jag med en burk Thyroxin!
Jaaa.a vet ni, inte visste jag att Mitt liv Levde inne i den lilla burken.
Jag har alltid varit emot att ta allt vad som heter medicin. Tar helt ingen medicin utöver någon vanlig värkmedicin, om jag så måste. Annars får de nog nästan ge i.v för att få i mej ;) Men... Ett stort Men... Några dagar gick, min kropp började svara på medicineringen positivt. Jag kunde kamma håret på morgon igen, jag såg hur löven på träden hade så fin färg. Jag fångade upp helt andra saker än då jag gått i någon slags zombie värld. 
Så nu har jag ändrat åsikt, jag tar medicin om jag så behöver! Den lilla vita tabletten har åtminstone visat mig, att livet finns där, även fast sköldkörteln spelar spratt med en...
Vad som sedan hände senare på höstsidan är något jag inte tar upp här, men åtminstone är resten av året 2018 för mig, nästan helsvart.

Men 2019, skulle bli ett helt annat år, Jo det hade vi bestämt redan före nyår.
Och på nyåret stöpte vi tillsammans en nyårslycka, som blev en ros. 
Det rosen, visar oss vägen nu.
Och rosen har redan visat oss hur livet kan vända med rekord raket fart. 
Tar vara på varenda dag, varenda ögonblick, varje positiv sak. Vi har bara ett liv, och det är nu.

Tack och Adjö för 2018.