Från sängpatient till uppStående

Fortsättning följer med min vardag på T-Sjukhusets avdelning, trauma

Det blev måndag den 7.10, lämnade en krånglig feber natt bakom mig och fick morgongröten in på rummet tillsammans med en stor dos mediciner. Vissa mediciner har nu byts ut till tablettform istället för dropp. Tyckte det var förfärligt att svälja ner en hel hög med tabletter då jag inte är van från mitt gamla liv att ta några som helst tabletter annat än burana 400mg. Jag försökte tänka positivt nu och tyckte att varje dag kändes bättre även fast jag hade febern som kom och gick längs med dagen och kvällen. Men nu var den stora dagen för mig då fysioterapeuten kliver in genom dörren. Hon säger med en pigg och glad röst att nu Jonna ska vi pröva att sätta oss på sängkanten. Jag ligger helt stel i sängen och är rädd för att röra mina ben men enligt min fysio får jag nu röra båda benen och även belasta det vänstra benet men jag får absolut inte lägga någon som helst vikt på de högra benet. Fysion hjälper mig försiktit upp, jag håller med båda händerna i ap trädet ovanför sängen, bra går det. Men känslan var som om jag aldrig någonsin hade suttit förrut, hade påriktigt på en vecka glömt hur det var att sitta. Balansen var totalt usel, hon fick hålla i mig hela tiden för att jag inte skulle trilla. Jag satt en cirka fem minuter så snurra det totalt i skallen på mig att vi var tvugna att lägga ner mig tillbaks. Men nu hade jag iallafall provat att komma på sängkanten att sitta. Men jag blev helt själv förvånad hur min balans hade sinat bort, otroligt hur viktigt våra höft och bäckenben är!! Detta var min början på rehabiliteringen. Dagen blev besökstid och mina kompisar kom och hälsade på mig. Även mamma, bror och Matias fanns vid min sida den dagen och jag fick berätta min stora nyhet, jag har suttit på sängkanten. Små små framsteg och humöret vänds till det bästa. Jag funderade så många hundra gånger varför människans hjärna, i all synnerhet min, fungerar så att det måste hända något så här dramatiskt förren man sätter världe på varenda liten sak. I normala fall då man är frisk och traskar på jobbet och kör lastbil är tankarna liksom helt andra, man glädjs åt patienter som är glada, arbetskompisarna, kompisarna och att jag klarar av vissa saker men helt plötsligt käns livet helt annat. Nu kämpar jag mig till att kunna gå igen, sätter värde på varje sekund smärtan är bättre, varje litet framsteg. För nu då jag fått en ordentlig omskakning i mitt liv blir det inte detsamma mera, jag kanske inte förändras så att det syns men jag förändras som människa. Jag får en annan syn på hur livet kan förändras på någon sekund. Jag är så jätteglad att mitt liv är påväg tillbaks åt rätt håll och tar vara på varje dag. 
Tisdagen kom, fysion kom igen på förmiddagen. Matias var då vid min sida. Hon kom med gåstödet med sig. Sådant jag är van vid att använda åt mina patienter då jag jobbade på bädden nu är det plötsligt jag som behövde det! Fick hjälp att sätta mig på sängkanten eftersom det högra benet släpar kraftigt efter. Fysion visar först hur jag ska göra för att stiga upp och så tar jag kraftigt mod till mig och tar alla mina krafter till hjälp och kliver upp med stöd enbart med det vänstra benet. Jehuu, där stod jag, äntligen uppe på benet. Fysion fråga om det känns som jag kunde gå några steg med hjälp av ena benet och armmusklerna men i detta skede räckte det med att få stiga upp, jag bestämde mig istället för att öva mig på att stiga upp några gånger. Jag kände tydlig skillnad att det gick redan mycket bättre med balansen, tog lite stöd från sängen. Ännu ett steg närmare. Sedan alla som kom ville jag ju visa att dethär har jag lärt mig idag. Fick några klasskompisar på besök och mamma och min bror. På eftermiddagen fick jag mina arbetskompisar på besök som hade en massa godis med sig för att jag inte ska glömma bort att få upp vikten samt ballonger som sedan kommer att förgylla min sjukhussäng och de följde med även till paimio, ja ballongerna höll 4 veckor ;) sen hade dom skaffat en skyddsängel till mitt bord. Vilket arbetsgäng<3 Dom e så underbara och verkligen finns där och bryr sig. Det är jag så tacksam för. Börja ju gråta då jag läste vad som stod i kortet. Men jag poengtera ju nog att denna gång var det ju glädje tårar och inte för smärtan. Sedan kom även killen som räddade mig, ambulans killen, det var trevligt att även få prata ut med honom allt vad som skedde, så är det lättare att bearbeta. 
Dagarna plumsar framåt även fast man är på ett sjukhus. Fick veta att de inte hittat någon i mina blodprov varifrån infektionen kommer fast infektionsvärdet var högt, det var endast blodförgiftningsprovet de inte hade fått svaret på. Det blir skiftesbyle av personal och nattpersonalen kommer, vid klockan tie tiden då de hämtade mera medicin mot febern, då säger en skötare -det kan eventuellt kan vara frågan om blodförgifning? Det blev en mardrömsnatt. 

Tack för ert allas stöd och omtankar, det hjälper mig att komma vidare.
Ta hand om er där ute i höstmörkne, här kommer en Kram :)