Operationen

Fortsättning från Intensiven.

Nu var det dags, nu hade mina höftben varit stilla ett bra tag så nu var det min tur att åka på operation. Klockan var 12 på dagen. Min säng rullas från intensiven till operationssalen, där förberäder de för en stor operation. Det kommer flere skötare som berättat vad som kommer att hända och vad jag kommer att vara med om. Jag hade redan fått mediciner som gjorde att jag kändes mig halvsovande och därför förstod jag inte riktigt vad som hände runtomkring mig. Före de söver ner mig kommer kirurgen och frågar om det är något jag funderar över, den ända frågan som kommer upp i mitt huvud är, var kommer ni att skära upp mig. Ville ha någon slags bild i mitt huvud hur jag kommer att se ut efter operationen. Kirurgen berättar att de har planerat skära upp mig från magen neråt ett rakt sträck men man vet aldrig med säkerhet hur det kommer att bli. Jag kände mig en sekund osäker igen, min kropp ska bli uppskuren, främmande händer kommer att öppna min kropp för att återställa mina skador. Det sista jag hör är, vi söver henne först och sedan flyttar henne till operationsbordet så behöver hon inte känna smärta. Sen somnar jag.... 
Operationen varar i timmar... 

Det första jag gör då jag öppnar mina ögon är att se en skötare. Var är jag? hur gör det så förskräckligt ont, jag känner mig överkörd av ett fordon... Varför är jag här? Efter en stunds funderas minns jag, jag minns den förfärliga dagen olyckan skedde, jag minns att jag varit med om en operation. Jag ser på klockan halv 8 på kvällen, tänk hela dagen har gått, jag har sovit, varit utan smärta. Nu vaknar jag upp till verkligheten igen, fylld av smärta, ångest samt förtvivaln hur operationen har gått. De kommer skötare som kontrollerar blodtrycken med jämna mellanrum.
Jag tänker... Nu har jag klarat det såhär långt, nu är det att fortsätta kämpa!
Jag får fram några ynkliga ord till skötaren, får jag se min familj? Skötaren svarar, din familj är på den avdelningen du ska bli flyttad till, vi ska bara undersöka några greijer före vi flyttar upp dej till avdelningen.
Jag somnar, jag vaknar, klockan är nu redan kvart över 8... Jag somnar igen en liten stund, plötsligt är klockan halv 9. Jag frågar en av skötaren igen, får jag träffa min familj? Jag fick det värsta svar jag kunde få, din familj har åkt hem men din sambo har lovat ringa vid 9 ikväll. Känner hur glädjen rinner ur min kropp tillika jag är så förfärligt trött. Besviken ligger jag där, omöjligt att ta mig någonstans.
Plötsligt tar de tag i min säng och säger att nu ska jag flyttas till Trauma avdelningen för fortsatt vård. En tanke dyker upp i mitt huvud, operationen måste ha gått bra då eftersom jag får ligga kvar på en vanlig avdelning och inte behöver intensiven mera. Igen några framsteg.
Jag rullas in i ett rum på avdelningen, där ligger jag nu, mörbultad efter en stor operation. Känner smärtan dunka kraftigt från magen neråt. Ännu omedveten om var de har varit med kniven på mig.
Då, helt plötsligt ser jag någon komma in genom dörren, Neej, detta kan inte vara sant, drömmer jag? Det är ju min Matias och Jenna. Mina egna, mina egna har kommit. Tårarna rullar ner för mina kinder. Äntligen trygghet. Då hade skötaren sakt på uppvaket att min familj åkt hem att min sambo ringer vid 9 på kvällen. Jag hade fått fel information och blivit besviken. Men nu hade jag dom vid min sida. Otroligt hur starkt man kan reagera då man ser sina egna käraste stå vid sin sida då man varit med om en stor operation och vaknar till livs igen.
Här starta min styrka. Det var här jag kände, jag behöver inte vara ensam, jag har stöd. Otroligt hur liten man kan känna sig då man är sjuk omringad av okända människor.
Minns inte vad vi pratade om men de stod där och höll mig i handen. Fick ett varmt leende från de båda. Smärta de hade jag, de lilla jag kunde röra på mig i sängen gjorde så ont. Men då var jag ännu lyckligt omedveten om att pinan var långt ifrån över.
Natten började och Matias och Jenna åkte hem. Låg vaken långt in på natten, smärtan tog över mitt indre. Ingen medicin bet på denna smärta. Skötaren kom in många gånger för att ge mer och mer mediciner men smärtan hjälpte inte. Ville bara somna bort en stund för att slippa smärtan men de gick inte. Sömnen kom inte. Har slumrat till några gånger men vaknar genast då de kommer med mera dropp samt mediciner åt mig. Men den plågsamma natten blir snart en ny dag som jag får reda på lite mera vad som jag egentligen varit med om...

Fortsättning följer om mina skador...

Ps. Det finns styrka i varje människa, det är bara att försöka hitta den då det känns som värst. Varje dålig sak för någon gott med sig. I mitt fall har det varit alla som brytt sig och funnits vid min sida genom den plågsamma vägen tillbaks till livet.

På intensiven

Vill tacka er som läser min händelse bit för bit. Och vill tacka för ert stöd och era omtankar. Som ni läser har det varit en dramatisk tid och ännu kämpar jag mig tillbaka till livet och kommer göra det länge.
Det som jag skriver är skrivet dirket från hjärtat, alltså med starka känslor från mitt indre.


Fortsättning från förta hjälpen...

Då låg jag där, i en bädd på teho-osaston och klockan var mitt på dagen. Slangar och maskiner kopplades fast i min kropp. Flera kanyler satt fast i mina årdor för olika dropp och mediciner. Minns att det togs ofta blodprov och jag hade en egen skötare som hela tiden förklarade vad som hände. Munnen kändes torr, jag begärde nåt att dricka, till svar fick jag att får inget att äta eller dricka för det ska bli operation - magen måste få vila och vara tom. De vätte mina läppar med våta bomullstopsar. Det var dags för skiftesbyte av personal. En trevlig kill skötare presenterar sig och säger att han kommer vara vid min sida resten av dagen/kvällen. Han är min egen skötare och bara tar hand om mig, jag är hans ända patient. Trygghet, nu kunde vel inget gå snett. Jag var i goda händer. 
Jag ligger där stel i sängen, kan inte röra mig mer än flytta på armarna och lite vicka på mina fötter. Skötaren förklarar för mig att de lägger ett bälte över mina höfter som kommer att hålla mina brutna ben stilla och att skadorna inte blir värre. Bältet spänner till, vilken instängd känsla, det gör galet ont och jag sku bara vilja sova. Mera medicin rusar in i mitt blodomlopp, jag är vaken tillika jag är i en annan värld - drogad. Ibland kommer rädslan, vad kommer jag vara med om, vad har de gjort med mig, vilka skador har jag. 
Äntligen kommer min familj, Matias, mamma, Jenna och Jimmy. Vilken känsla, där bland alla apparater, slangar och kanyler ser jag välbekanta ansikten. Hela jag fylls av glädje, mina älskade är med mig. Jag är inte ensam längre, ensam lämnad i okändas händer. Nu finns dom där. Minns inte allt vi pratade men minns känslan av familjens närvaro.Vet inte om jag log men innanför mitt indre log jag av lycka att de fanns där. De pratade turvist med mig och med skötaren, antagligen fick de reda på vad jag hade för skador men i dethär skede insåg jag inte vad som hänt med mig ännu eftersom jag var totalt medicinerad. 
Jag låg där och undrade över att när ska denna smärta släppa, jag ser flera gånger då de kommer med sprutor för att ge mej mera medicin men smärtan bara fortsätter. Ingenting biter på denna smärta. 
Min familj måste avlägsna sig, men nu har de sett mig och jag fick ett lugnare indre. Min egen skötare står flera gånger och pratar med mig och jag minns att vi tillochmed pratade om "annat" än mitt tillstånd. Telefonen ringer till skötaren, det är någon som vill ha tag på mig. Han hämtar telefonen och säger att jag måste säga till vem det är som vill prata med mej, i andra ändan av telefon är det min arbetskompis Sofie, säger åt skötaren att det är min arbetskompis. Minns inte vad vi pratade om men ännu en välbekant röst. Vilken omtänksamhet, jag måste ha skakat många med denna händelse tänkte jag. Minns att jag frågade skötaren i flera repriser om hur läget var med min kropp, svevade jag fortfarande i livsfara, han menade att jag har svåra skador men med hjälp av operation ska de kunna återställa mig. Tillika ville jag tro på orden men sen kommer ändå rädslan emot då jag själv har "tappat" kontrollen/läget över det hela. Helt utelämnad i andras händer. 
Min hjärna har hjälpt mig att glömma vissa bitar. Natten på intensiven har jag ej klara minnesbilder ifrån. Det enda jag minns är smärtan, den plågsamma tiden att bara ligga stilla fast i ett bälte. Någon gång under kvällen begärde jag mera medicin för att det gjorde så fruktansvärt ont, till svar fick jag, skötaren sade - Hur jag än vill ge dej mera smärtmedicin kan jag inte, försökte just och du slutade andas. Ännu en sak, då fick jag det nästan bekräftat, detta var nu framtiden för mig inom de närmaste dagarna, jo smärtan. Ingen fick bukt på min smärta eftersom jag slutar andas om jag får mera medicin. Det är ju trots allt viktigare att andas.
Den dramatiska måndagen (30.9) blir tisdag 1.10 och jag ligger fortfarande på intensiven och väntar på operation.

Fortsättning följer om operationen...

Framme på akuten

Fortsättning...

Framme på akuten, äntligen skulle jag få reda på vad som förse gick i min då så svaga lilla kropp. Jag hade stängt ut rädslan och tankarna över det värsta. Inget i världen kunde ta livet av mig eftersom jag hade hållits vaken ända från stunden då det krachade tills vi var framme på akuten. Helt otroligt, då det hela tiden kändes som jag var påväg att ta steget till den andra världen. Men nej där låg jag nu vaken på båren. Inne i första hjälpen stod det cirka 10-15 människor och väntade på MIG, tänkt alla stod förberädda och väntade på att få börja undersöka min kropp. Förflyttningen från ambulans båren till undersökningssängen kändes hopplös, mera smärtmedicin fylldes i mina ådror. Nu låg jag där, där på en säng för att få hjälp av alla proffs. Minns en klar minnesbild om hur det stod cirka 6 personer omkring sängen min och en laga igång ett nytt dropp, den andra tog ultra ljud av min mage och sku se om jag hade indre blöning, den tredje stod och höll i en stor sax för att klippa sönder alla mina kläder, den fjärde försökte berätta för mig vad de alla gjorde och de två andra hjälpte de andra. Han som tog ultra ljudet av min mage försökte lugna ner mig och påstod att allt stod rätt till i min mage och inga organ hade skadats, han klappade mig på axeln och sade att allt ser bra ut här. Jag kunde pusta ut, TRODDE JAG, läkaren gick av och an för att förbereda röntgen samt magnetröntgen och för att få svar på mina blodvärden. I dehär skede ville jag bara ringa min älskade M och berätta att jag kommer att överleva, att läkarena lugnar mig här och säger att allt kommer att ordna sig.
... 
Då var det dags för röntgen, de röntgade allt från midjan neråt. Svaret kom genast. Under tiden fick jag mer och mer smärtstillande. Röntgen svaret visade att jag var skadad, mina höftben och bäckenben var illa skadat. Rädslan började krypa fram tillika jag var så drågad av medicinerna att jag bara kunde känna smärtan av varje liten liten rörelse. Läkaren sade att det var så illa att det måste göras en operation, OPERATION? NEJ tänkte jag, är det så illa. Jag som är så himla rädd för att ligga under kniven och ha mitt liv i kirurgens händer... Allt efter att min syster blev sjuk efter sin operation. Men snabbt ändra mitt tankesätt att, bara jag blir frisk så okej, operation är nödvändigt! Ville igen bara ringa M för att säga hur läget var men hade varken kraft eller tid att ringa. Jag blev så liten och svag där jag låg och ville bara höra min älskades röst. Men jag visste att min familj sku snart få reda på allt vad som händer. 
Alla förberedde för magnetundersökningen. Fick fram några ynkliga aj aj, kunde inte få fram vilken smärta jag kände. Jag såg alla dropp och olika slangar som hängde från min kropp. Otroligt hur sjukvården är proffs tänkte jag.De ville göra allt för mitt bästa och själv låg jag i hopp och förtvivlan var mitt liv hade landat. Skötaren tröstade mig att jag absolut inte behövde flyttas någonstans för magnetröntgen utan jag fick ligga kvar på sängen, Jag kunde pusta ut, för varje rörelse var fruktansvärd. 
Väl framme vid apparaten kände jag hur blodet bara strömmar ur mig, känns som jag tappar flera flera deciliter blod från min kropp, rädslan kommer igen, vad händer, hjälp mig, jag blir så svag och minnet försvinner för en stund. Jag får fram till en skötare att ni måste göra något, jag bara blööder.. De lyfter sakta upp täcket jag har på mig och ser att blodet sprider sig ut längs med sängen jag ligger i. De rullar sängen i illfart för att lägga något skydd i sängen att de inte behöver flytta mig ännu en gång. Katetern får jag i samma skede. En kateter som jag i mitt förra liv trodde att tog sjukt, kände ingen smärta eftersom smärtan var så fruktansvärd hög från midjan neråt. 
Magnetröntgen blir gjord, svaret kommer bara några minuter senare....
I detta skede var jag svag, så svag att jag tappat minne från denhär stunden, värken var så hög och pressa ut mig totalt. Aldrig hade jag trott att en människa klarar av en sådan smärta och samtidigt vara vaken. Kan inte begripa!! 
Nu var det brått, Jättebrått. Känner hur de springer med sängen som jag ligger i och själv är jag omedveten om att mitt liv nu hänger på en skör tråd.
Allt vad jag minns från den stunden var att någon sade "Jonna, du har indre blödningar och vi måste få det stoppat genast, vi söver ner dej, du kommer inte känna någonting, detta gör inte ont." Jag somnar, då jag vaknar säger någon att de har nu försökt stoppa mina indre blödningar. 
Alltså, de indre blödningar som jag hade syntes inte på ultra ljudet av magen, först efter magnetröntgen fick de syn på blodkärlet som hade spruckit, därför blev det bråttom, det var frågan om livet. Vilken tur att de fick blödningen under kontroll. Efter dethär minns jag heller inte så mycket mera än den fruktansvärda värken som malade sönder min kropp. I någon skede har de flyttat mig till intensiven för att behålla mig där för att se vilket håll mitt liv är påväg.

Bilden är tagen någongång då jag fått medvetande tillbaka.

Fortsättning följer på intensiven....

Ambulans + läkare på plats

Fortsättningen följer om min plågsamma tid som vilsen patient som var nära att mista livet.

Ambulansen var på plats fort och hade verkligen kört i il fart då de fick reda på vad som hade hänt den unga kvinnan, jag. Läkarhelikoptern snurrade ovanför mitt huvud och det betydde bara trygghet, snart läkare på plats som kunde bedöma mitt tillstånd. Själv sväva jag i livsfara, omedveten om att det var så allvarligt. De ljuvliga ambulanspersonalen stack direkt i dropp smärtlindring och då fick jag ett lugnare inre. Kan inte säga att smärtan upphörde över huvud taget men hjärnan fick ett lugn och känslan av vara lite "drågad". Fortfarande visste jag att vi hade många plågsamma minuter där på marken eftersom jag låg på sidan och de måste förflytta mig på vakum madrassen att de fick mig så stilla som möjligt under resan. Minns att läkaren stod vid min sida och alla pratade ovanför mitt huvud. Visste egentligen inte vad som förse gick och vad de misstänkte att jag hade för skador men det var brådskande. Fick flera gånger ökad smärtlindring under flytten till vakum madrassen och äntligen efter många plågsamma minuter var jag inrullad i ambulansen. Jag kunde ju inte ens ana vilken plågsam väg jag hade framför mig. Kände bara vid flera tillfällen att blodet bara rann längs med mina ben, rädd för vad som hände i min lilla kropp. Minns att jag så ville ha Matias med mig i ambulansen under resan som trygghet men han bara nekades att följa med. Kanske situationen räknades som så kritiskt att de inte vågade ta honom med. 
Där låg jag nu på en vakum madrass på en kall bår i ambulansen, mitt liv svävade fortfarande i livsfara. Jag försökte sätta ögonen fast för att få alla tankar bort och för att kunna slappna av för att minska på smärtan, ingen smärtmedicin bet på smärtan jag kände i min kropp. Allt från midjan neråt kändes sprickfärdigt och jag kunde knappt röra mina fötter. Vägens alla gropar samt små små upphöjningar samt svängar kändes som en grym pina. Men sist och slutligen kändes vägen till Åbo kort. Fick flera gånger under resan mera medicin. Äntligen framme i specialsjukvårdens händer... I dehär skede tänkte jag inte så mycket mera för jag hade överlevt resan till Åbo med fruktansvärda smärtor, nu skulle jag ju bara få hjälp. Hjälp att överleva.

Fortsättning följer...

Dagen som förändrade mitt liv

Hej på er alla.
Tänker nu börja skriva ner mina händelser, upplevelser samt hur min syn på livet har ändrats sedan den tragiskaste dagen i mitt liv uppstod 30.9.2013.

Detta för att lättare kunna bearbeta trauman som sitter kvar efter händelsen och att kunna se att varje sak som händer i ens liv blir en erfarenhet som man bär med sig resten av livet.

Det var måndag morgon den 30.9.2013, alltså sista dagen på september, luften kändes kylig och jag plockade fram min vinterrock för att jag hatar att frysa så att man skakar. Hade jobbat hela föregående helg så detta var nu min lediga dag. Hade suttit och samlat mina tankar under morgonkaffe stunden i köksbordet om hur jag hade fullspickat program för hela veckan. Alla dagar något att göra, super härligt tänkte jag, det är detta som är livet! Hade tillsammans med min sambo radat in vår ved hög i garaget kvällen innan och nu var det att vänta på vintern, bilen hade jag också första natten inne i vårt bilstall. Dagen började att jag skulle iväg till Salo tillsammans med mami för att se på nya glasögon till henne. Men dagen visar sig några minuter senare att bli en helt annan dag.

Kort sagt blev jag ikläm mellan ett träd och bilen som rullat på mig. Sekunderna jag ännu hålls på benen känner jag ett kraftigt krasch i mina höftben och sedan faller jag handlöst till marken bakom bilen som lyckligtvis stog stilla. Känner direkt hur jag inte kan röra mig och den förfärliga smärtan som inte kan beskrivas med ord, blev helt stel från midjan neråt och det var tillochmed svårt att andas. Känner hur blodet forsar från mig och hur det rinner ner längs med tårna, indre blödning? Jo detta var mycket allvarligt. Måste få snabbt hjälp annars kunde de sluta illa. Lyckligtvis har jag telefonen i rocken och kan använda armarna så mycket att jag får nödsamtalet ringt, på nödcentralen svarar de på finska, jag fortsätter bara på min svenska att skicka snabbt en ambulans hit, sade adress och allt rätt, jag har blivit ikläm och detta är mycket alvarligt. I andra ändan av telefon säger de att vänta ett ögonblick jag förenar er till en som talar svenska, sekunderna var långa, så långa att jag kände mig bara stelare och stelare i kroppen och smärtan var olidlig. En svenskspråkig svarar och jag berättar kort om vad som hänt och upprepar att skicka fort hjälp på plats.
Helt några minuter efter detta ser jag någon komma springades till mig och det var min sambo som fick ta över samtalet till nödcentralen, utan att behöva berätta vad som hänt förstod han direkt att jag blivit ikläm. Smärtan var det värsta jag någonsin upplevt och jag började tvivla att jag inte kommer hållas vaken före hjälpen är på plats. Jag kände mig så svag och hjälplös och behövde smärtlindring. Visste inte hur jag skulle ligga där jag låg på marken för allt var jag gjorde och även fast jag var stilla gjorde de så fruktansvärt ont. Kändes fortfarande stelhet från midjan neråt och svanskotan var så grymt sjuk. Min sambo fanns hela tiden vid min sida och gjorde det bästa för att ja sku känna mig trygg och höll mig i handen. Jag hade ingen aning om vart mitt liv var påväg... Tiden att ligga och vänta i grymma smärtor var lång, så otaligt lång men min sambo säger såhär efteråt att ambulansen och mediheli var på plats jättefort. Äntligen smärtlindring tänkte jag, skulle bara i detta skede ha vela somna och vaknar först då allting hade "ordnat sig". Men vaken var jag hela tiden. Jag är ännu så lycklig för att det var en av de bästa från ambulansen som kunde komma, en som jag kände och som jag kunde vara trygg med. Mitt liv stod i deras händer...

Fortsättning följer om vad som händer innan jag var i Åbo på sjukhuset.... Men klockan nalkas mat här på sjukhuset nu så jag fortsätter en annan gång.

Kramar från en tacksam Jonna som ser ljuset om att få sitt liv tillbaka.