Framme på akuten

Fortsättning...

Framme på akuten, äntligen skulle jag få reda på vad som förse gick i min då så svaga lilla kropp. Jag hade stängt ut rädslan och tankarna över det värsta. Inget i världen kunde ta livet av mig eftersom jag hade hållits vaken ända från stunden då det krachade tills vi var framme på akuten. Helt otroligt, då det hela tiden kändes som jag var påväg att ta steget till den andra världen. Men nej där låg jag nu vaken på båren. Inne i första hjälpen stod det cirka 10-15 människor och väntade på MIG, tänkt alla stod förberädda och väntade på att få börja undersöka min kropp. Förflyttningen från ambulans båren till undersökningssängen kändes hopplös, mera smärtmedicin fylldes i mina ådror. Nu låg jag där, där på en säng för att få hjälp av alla proffs. Minns en klar minnesbild om hur det stod cirka 6 personer omkring sängen min och en laga igång ett nytt dropp, den andra tog ultra ljud av min mage och sku se om jag hade indre blöning, den tredje stod och höll i en stor sax för att klippa sönder alla mina kläder, den fjärde försökte berätta för mig vad de alla gjorde och de två andra hjälpte de andra. Han som tog ultra ljudet av min mage försökte lugna ner mig och påstod att allt stod rätt till i min mage och inga organ hade skadats, han klappade mig på axeln och sade att allt ser bra ut här. Jag kunde pusta ut, TRODDE JAG, läkaren gick av och an för att förbereda röntgen samt magnetröntgen och för att få svar på mina blodvärden. I dehär skede ville jag bara ringa min älskade M och berätta att jag kommer att överleva, att läkarena lugnar mig här och säger att allt kommer att ordna sig.
... 
Då var det dags för röntgen, de röntgade allt från midjan neråt. Svaret kom genast. Under tiden fick jag mer och mer smärtstillande. Röntgen svaret visade att jag var skadad, mina höftben och bäckenben var illa skadat. Rädslan började krypa fram tillika jag var så drågad av medicinerna att jag bara kunde känna smärtan av varje liten liten rörelse. Läkaren sade att det var så illa att det måste göras en operation, OPERATION? NEJ tänkte jag, är det så illa. Jag som är så himla rädd för att ligga under kniven och ha mitt liv i kirurgens händer... Allt efter att min syster blev sjuk efter sin operation. Men snabbt ändra mitt tankesätt att, bara jag blir frisk så okej, operation är nödvändigt! Ville igen bara ringa M för att säga hur läget var men hade varken kraft eller tid att ringa. Jag blev så liten och svag där jag låg och ville bara höra min älskades röst. Men jag visste att min familj sku snart få reda på allt vad som händer. 
Alla förberedde för magnetundersökningen. Fick fram några ynkliga aj aj, kunde inte få fram vilken smärta jag kände. Jag såg alla dropp och olika slangar som hängde från min kropp. Otroligt hur sjukvården är proffs tänkte jag.De ville göra allt för mitt bästa och själv låg jag i hopp och förtvivlan var mitt liv hade landat. Skötaren tröstade mig att jag absolut inte behövde flyttas någonstans för magnetröntgen utan jag fick ligga kvar på sängen, Jag kunde pusta ut, för varje rörelse var fruktansvärd. 
Väl framme vid apparaten kände jag hur blodet bara strömmar ur mig, känns som jag tappar flera flera deciliter blod från min kropp, rädslan kommer igen, vad händer, hjälp mig, jag blir så svag och minnet försvinner för en stund. Jag får fram till en skötare att ni måste göra något, jag bara blööder.. De lyfter sakta upp täcket jag har på mig och ser att blodet sprider sig ut längs med sängen jag ligger i. De rullar sängen i illfart för att lägga något skydd i sängen att de inte behöver flytta mig ännu en gång. Katetern får jag i samma skede. En kateter som jag i mitt förra liv trodde att tog sjukt, kände ingen smärta eftersom smärtan var så fruktansvärd hög från midjan neråt. 
Magnetröntgen blir gjord, svaret kommer bara några minuter senare....
I detta skede var jag svag, så svag att jag tappat minne från denhär stunden, värken var så hög och pressa ut mig totalt. Aldrig hade jag trott att en människa klarar av en sådan smärta och samtidigt vara vaken. Kan inte begripa!! 
Nu var det brått, Jättebrått. Känner hur de springer med sängen som jag ligger i och själv är jag omedveten om att mitt liv nu hänger på en skör tråd.
Allt vad jag minns från den stunden var att någon sade "Jonna, du har indre blödningar och vi måste få det stoppat genast, vi söver ner dej, du kommer inte känna någonting, detta gör inte ont." Jag somnar, då jag vaknar säger någon att de har nu försökt stoppa mina indre blödningar. 
Alltså, de indre blödningar som jag hade syntes inte på ultra ljudet av magen, först efter magnetröntgen fick de syn på blodkärlet som hade spruckit, därför blev det bråttom, det var frågan om livet. Vilken tur att de fick blödningen under kontroll. Efter dethär minns jag heller inte så mycket mera än den fruktansvärda värken som malade sönder min kropp. I någon skede har de flyttat mig till intensiven för att behålla mig där för att se vilket håll mitt liv är påväg.

Bilden är tagen någongång då jag fått medvetande tillbaka.

Fortsättning följer på intensiven....