Vägen tillbaka...

Min kirurg Kari Isotalo hade räddat mitt liv. Det fanns ljus i min framtid ännu. Det var nu en vecka innan jag skulle flytta sjukhus, ännu var jag inte frisk nog för att flytta. Vanligtvis brukar man vara på trauma avdelningen några dagar efter operation men jag var som vanligt ett specialfall och var tvungen att stanna många veckor. Bra var nog det eftersom det fanns specialsjukvård dygnet runt. Febern rann sådär sakta ut i sanden efter rätt antibiotika kur som min kropp tacka ja till. Nu var det hemoglobin värdet som skulle kollas upp ordentligt efter all blodförlust. Sakta men säkert steg det för varje dag, ibland kunde de dock kasta med flera 10 från dag till dag men på sikt blev det bättre. Maten smaka dock inte riktigt ännu, alla som känner mig vet att jag inte har råd att tappa flera kilo, nog för att kroppen själv hade helt förändrat sig redan efter allt liggande. Den som någon gång varit på ett sjukhus vet vad maten smakar där. Eftersom jag är vitlök allergiker fick jag ständigt annan mat än de andra, mat som helt enkelt ibland inte var ätbart. Tur fanns mina snälla anhöriga där och hämta gott åt mig. Jag blev iallafall piggare för varje dag och kunde nu duscha, borsta tänder och sköta min hygien självständigt men måste ha hjälp med att komma upp och ner i sängen. Ännu fanns dagar av smärta, värk som ilar igenom hela kroppen. Märkte längs dagarna att nu min vänstra fot också var domnad, det lixom stack i den. Försökte berätta allt för läkaren som inte kunde i detta skede förklara vad det berodde på. Nätterna var värst, långa och smärtsamma. Men tog vara på varje timme jag fick sova. Gick ibland upp ensam till WC med hjälp av gå ställning men fick tillsägelse att alltid ringa på klockan eftersom mitt vänstra ben inte orkade bära mig då jag var sömnig. Men det var flera nätter jag ringde på klockan, fyra tiden och förstår det själv om jag sku vaka på mitt arbete att man blir trött på morgontimmarna men det var en skötare som tog priset. Jämnt hon kom in, gäspade hon bara, frös och såg riktigt ut att inte sovit på många dagar. Frågade sista natten hon jobbade om hon alls brukar sova på dagen då hon jobbar natt. Så svara hon mig att hon inte kan sova på dagen före hon jobbar natt och det förklarar en del varför det nästan var pinsamt för mig då hon skulle hjälpa mig till WC som var svag och sjuk och själv trodde man hon skulle ramla ihop närsomhelst. Tror nog hon sku ha betalat massor för att få sova istället för att hjälpa mig till WC på sjukhuset. 
Sen kom dagen med stort D....

Jo mamma min hade smygit åt mej på min begäran en egen tröja hemmifrån eftersom sjukhusets alla skjortor var för stora och kalla! Jag fick äntligen komma till kantin, jag var inte fast mer av något dropp. Första koppen kaffe i kantin... Ni kan gissa... Inte kaffe på nästan två veckor. Smaka super gott! Mamma pröva även att hämta Hese åt mig, men det var som hon gissade, det blev rullstols race till WC efter det. Magen var som jag sku ha kunnat vara i 6:tte månaden men det var efter operation som allting tog tid att läka innan det började funka som normalt igen. Även katetern fick jag bort. Efter mycket övertalande åt skötarena och läkare, jo ibland kan jag också stå på mig! Det var inte roligt att gå omkring med en sån, ännu värre i sängen. Det blev längre och längre stunder i kantin med mina nära och kära. Till sist fick jag en kommentar av skötaren... "Du ser nog riktigt ut att vilja hem... eller snarare sku kuna tänkas rymma när som helst" Då jag hade tagit på mig egen tröja. Det blev helt plötsligt roligt att stiga upp på morgon då jag började märka att det blev för varje dag lättare, något framsteg hela tiden. Och snart skulle jag ju byta sjukhus. 
Finns inga ord som kan beskriva hur glad jag är hur ni alla mina nära och alla mina vänner ställt upp. Det är på sådan här resa man verkligen ser vilka som är ens riktiga vänner. Ställer upp då det krisar till sig men endå inte vänder ryggen.
Min sista dag på T-sjukhusets trauma avdelning är något jag inte kommer att glömma på länge. Jag vaknar på morgon med spänning om vad denna dag ska medföra. Mamma och bror har packat hem lite redan eftersom mitt bord bredvid sängen var proppfullt av godis och annat som jag fått. En skötare kommer in och säger efter morgonrutinerna att kl 12 ska jag slippa på gyn undersökning och sedan kommer en TYKS egen skjuts och för mig till Paimio sjukhus för fortsatt vård. Hela morgonen funderar jag hur dagen ska bli och är i spänning hur det ska vara i Paimio då jag kommer dit, det är torsdag. Jag äter och så kommer en kille för att söka mig till undersökningen. Det är tydligen på U sjukhuset jag ska kollas. Betydde att jag fick åka truck en lång tunnel för att få komma över till andra sidan vägen. Tunneln var lång. Jag var trött och orkade knappt hålla mina ögon öppna. Sedan måste jag sitta och Vänta... Vänta där ibland alla andra friska människor. Fick sitta och vänta säkert 15 minuter, väntrummet var fullproppat och där satt jag i sjukhuskläder i min rullstol. Äntligen var det Mobergs tur. Hade svårt att ta mig till och från rullstolen och i synnerhet upp på undersöknings sängen. Ingen information hade heller någon av vårdarna fått, de trodde antagligen att jag var "friskare" än jag var. Fick tvinga dem att hjälpa till. Rummet var trångt och där var två stycken. Min rullstol var bredvid gyn och skötaren satt vid datorn. Plötsligt steg skötaren upp och skulle bakom gyn för att komma till dörren. Skötare pratade ingenting utan helt plötsligt river hon i mitt vänstra ben och faller handlöst till golvet. Gynekologen och jag tittar på varandra, ville bara börja GAP SKRATTA, men det kan man ju inte där och då. Skötaren stiger upp, torkar av sina byxor, går och sätter sig på sin stol igen och pustar ut med ögonen fast. Jag vill ännu bara brista ut i ett gap skratt men försöker bita ihop och inte visa en min. Sen frågar gyn om vad det var som hände och skötaren säger bara att hon snavade i rullstolen. Tur att hon inte ryckte i mitt högra ben, antagligen skulle de ha kunnat sluta lite värre det. Men just denna syn, då hon faller handlöst till golvet och jag ser allting då jag ligger på sängen. Då jag sedan åter sitter i väntrummet och väntar att trucken ska komma efter mig bara skrattar jag för mig själv, kunde inte släppa synen, hade inte sett något så skrattfullt pålänge. Man får inte skratta åt andras olyckor men det bara var så "Hauskat kotivideot" :D 

Nu var jag klar för att bege mig till Paimio. Men nu var det skjutsen som dröjde. Fick vänta två timmar sittandes i rullstolen och vänta på skjutsen. Gissa och det var för underbart att ligga ner sig på båren och bara sova hela vägen till Paimio för att ta emot nya utmaningar igen. Lära känna ny personal och kanske slippa hem på min första LOMA :) 

 

Morfin

Det har varit Jul och Nyår även med skrivande hand. Har varit massor då jag äntligen sluppit hem och träningen har börjat här hemma.

Här fortsätter mina dagar som patient i Åbo på TYKS...

Jag ringer min kära mor för att berätta att de misstänker blodförgiftning. Klockan är nu vid midnatt. Personligen tycker jag det räcker med allt elände nu men till saken hör ju att det inte är säkert att det handlar om gift i mitt blod. Jag viskar för att inte störa min granne som ligger i sängen bredvid. Plötsligt hörs det från andra sidan rummet -Vad håller du på med på en knaglig svenska, det är min granne som störs av att jag viskar mig igenom samtalet med mamma. Jag blir tyst en stund och säger till mamma att vi skriver meddelande istället. Grannen ringer på klockan för att kalla dit skötare, för att säga att hon inte tillåter att jag pratar i telefon så sent. Jag lyssnar vad hon säger åt skötaren, vilket inte alls stämmer. Enligt henne pratar jag så hårt att hon inte kan sova. Suck tänker jag... Själv kan jag inte sova pågrund av febern och det elaka värken. Får en till droppåse -det är antibiotika som åter igen ska köras igenom min kropp för att få bort de onda som gör mitt infektionsvärde så högt. Vid tre tiden på natten får jag tag på sömnen för att åter igen bli väckt klockan sex för att igen få mera dropp. Dagarna efter operation blir flere och flere. Idag får jag återigen fysioterapeuten till mig för att stiga upp. Hon kommer redan tidigt, det är hon nu som ska hjälpa mig med morgonbestyren. Hon hjälper till att få mig sittandes på sängkanten vilket går betydligt bättre nu efter några gånger träning. Kunde inte tro heller hur man tillochmed kan glömma hur man sitter, visserligen har också balansen sinat iväg under tiden jag bara varit i sängen. Fyssen kommer med en gå ställning som hon nu vill att jag ska kunna gå med. Först känns det bara skrämmande att tänka att jag ska gå med vänstra foten och hela mitt bäcken är krossat. Men det tar sig... Några balans övningar så sitter det som smort igen. Gående tar igen sin tid att lära sig. Men mycket bättre än jag själv sku ha kunnat tro. Med hjälp av underbara hjälpmedel går allt bra. Känner mig själv numera som en belastning för sjukhusets personal eftersom jag ännu inte kan göra allt själv. Men försöker intala mig själv att det är ju därför jag är där, för att få hjälp. Den första gången jag är upp går jag några få steg för att sedan vara helt slut och vill bara ramla ner i sängen igen. Mycket händer i en kropp som är i stillhet i många dagar. Kan bara se framför mig hur musklerna arbetar för fult inne i min kropp medans sängen jag ligger i äter upp mina muskler som godis. Det dröjer flera dagar ännu innan jag tar mig upp ur sängen med egen maskin-egen kraft. Det är veckodagen tisdag nu. Mina arbetskollegor är påväg på kurs, den kurs jag egentligen sku ha vart med på. Men jag vänta att de sku komma och hälsa på mig. De kommer, ny glädje kommer. Vilken  underbar känsla som inte går att beskriva, hur glad jag var för att få mina kollegor till mig. Blir mycket skratt och prat. Tills min granne igen börjar ryta om hur mycket liv vi har vid min säng. Hade haft besök hela dagen av olika kompisar och gamla klasskompisar från skoltiden. Hade antagligen blivit för mycket enligt min granne. Efter att mina kollegor har gått är fortfarande bror och mamma hos mig och det är då kriget bryter ut. Till sist är både personalen och överskötaren på plats för att reda upp grälet. Grannen börjar ropa elaka ord och varför jag ska vara som en prinsessa att alla ställer upp och bryr sig. Det var nog endast avonsjuka det hela handlade om eftersom hon inte haft en enda på hela sin sjukhusvistelse. Det roliga var ju att skötaren till slut fråga om hon ville fara ut i korridoren och sova så jag då får vara i lugn och ro och prata i telefon efter besökstiden. Jag kunde inte låta bli att skratta lite då. Men hon valde att stanna i rummet och vara bitter där i sin säng. 

 

Ballogerna mina kollegor kom med och överraska plus en massa godsaker och en skyddsängel :)

 

Min gravida mage, jaa, min mage var i ett skede riktigt stor.

Blodproven kom, ingen allvarligare blodförgiftning syntes. Kunde pusta lite ut. De byter nu antibiotika sort och redan följande dag visar den effekt. Febern avtar och blir stegring. Får nu också pröva på att sitta i rullstol och gå kortare sträckor. En bit frihet igen i mitt liv, kan nu sköta min egna hygien då jag sitter i rullstolen, det räcker ännu flera dagar innan jag slipper själv i rullstolen eftersom det behövs så mycket belastning att sätta sig ner. Värken fortsätter men är otroligt glad att kunna sitta uppe. Morfin körs in i kroppen tre gånger dagligen. Droppet byts snart ut till tablettform, endast antibiotikan som går via droppet. Personalen vet tydligt att jag inte gillar att ta några tabletter över huvudtaget och ännu till då antalet stiger upp till närmare 10x3. Vissa mediciner byts ut till sugtabletter som smakar jordgubb, de är lätta att ta och goda med. Försöker hitta just dedär små små guldstenarna för att orka med både värk och påfrestningar under dagarna. Personalen sätt att sköta mig ändrar betydligt då jag blir mera rörlig, nu kan de tillochmed skratta med mig och bli och prata lite extra. Det är ju super träning för min finska att tala lite extra, även fast det är svårt att förklara exakt hur det känns på ett annat språk än sitt eget modersmål. Nu väntat jag bara på att få den elaka katetern ännu, helt opasslig och slangen är ivägen hela tiden. Den busar i sängen och känns bara obekväm. Men skötaren vill inte ta bort den ännu eftersom jag inte har krafter att ta mig WC själv eller med hjälp. Nätterna är värst. Då är smärtan som högst och då smärtan kommer rör jag inte mig många meter för jag grinar så illa då det gör så ont.

  

Glädjen är stor då jag första gången får sitta i rullstol med besökare, då vet jag att krafterna är påväg tillbaka :)

Min kirurg som opererat mig säger flera gånger till mig att jag måste ta det försiktigt och lyssna på min kropp. Jag har äntligen vaknat upp till en sån dag som morfinet hjälper mot värken. Cirka 15min efter att jag svalt ett gulgrönt piller vandrar värken lite längre ifrån mig. Det är nästan så att jag blir riktigt glad men vågar inte tro det för det händer igen och igen att just då det känns okej med värk och hela köret blåser allt in i mig pånytt. Det är frågan om kortverkande morfin, eftersom jag får det 30min före jag ska träna med fysion så orkar jag sedan träna en stund för att sedan bums hamna i samma läge som innan. Det blir en enda berg och dalbana. Toppar av glädje rus då allt flyter på och jag har koll på min kropp och värken för att sedan vara på bottnet av djupet igen och ligga gråtande stilla i min säng. 

Jag får ett datum när jag ska flytta sjukhus... 17.10. Jag har några dagar att förbereda mig...