Det är den 26:e mars 2020. Varit en typisk vårdag idag. Solen som lyst hela dagen, värme i luften. Blåsten har inte ens stört. Fågelkvitter. Bortsett från allt i världen som råder just nu kunde man tycka att världen visar sina vackraste sidor faktiskt.
Där ute, råder en total kris och katastrof. Coronaviruset som tagit över stor del av vårt samhället här omkring oss och även världen över. Folk som kämpar för sitt liv, sjukvården som jobbar dag och natt för att hjälpa sjuka människor och också regeringen som arbetar stenhårt att skydda folket. Många, i stort sett vi alla har en tuff tid nu och framöver. Vi har alla en skyldighet att bekämpa denna kris att den inte utvecklas till en total katastrof. Jag hoppas och ber att alla nu faktiskt följer myndighetens order och att alla gör sin plikt. Som mitt favorit ordspråk lyder, "ensam är man inget, tillsammans är vi allt". Det enda utvägen just nu är att alla, var och en bidrar och tillsammans skyddar vi och hjälper varandra igenom exceptionella tider som råder.
Förutom alla oroligheter och stress som råder i varje hörn är det speciellt någonting som får min matta att dras undan. Det är längtan efter min egen mamma. Min mamma som gick bort för exakt 4 månader och 6 dagar sedan. Först var det en kamp över hennes överlevnad, ett otroligt stenhårt arbete för att rädda hennes liv och förlänga det så långt det var möjligt, med allt vad det innebar, att vårda henne hemma tills hennes liv på jorden var slut. Allt blev så definitivt. Tystnaden och ron som spred sig genom hela huset. Det långsamma farväl vi egna fick ta av henne. Efter en lång kamp stannade hennes resa. Först hade jag nog riktigt svårt att kunna förstå att hennes livslåga hade slocknat. Att hennes rika liv, vår allas glädjespridare nu hade tystnat. Vi satt i rummet, alldeles tysta och kramade om varandra. Ljuset stod tänt på bordet. Att ha varandra i den stunden kan inte gem föras ens med jordens alla pengar. Ingenting kunde ersätta den stunden, att tillsammans få ta ett farväl. Det är något jag resten av mitt liv kommer bära med mig. Klockan 02:30 somnade hon in. Klockan var någonting runt halv 6 på morgonen då vi somna tätt tillsammans i tårar. Av någon konstig anledning fick vi lite tag i sömnen iallafall. Klockan 8 på morgonen vaknade vi för att få igång alla enheter och ordna med transporter. Mer om händelseförloppet tänkte jag skriva om i ett annat kapitel. Jag har en önskan, om att en dag kunna skriva klart en bok jag försökt börja på. Men det kommer ske i framtiden. Vet inte exakt ännu vad boken kommer att handla om men jag har en önskan om att få ihop alla bitar från det att mamma blev sjuk och hur det var att vårda en anhörig hemma tills döden skilde oss åt. Om alla känslor som fanns och om hur världens ekor hjul snurrade på utanför husets dörr och om hur världen bara stod stilla för oss som var inne i bubblan. Men just idag saknar jag min mamma mer än någonsin.
Jag har ett foto placerat rakt framför mig. Där är mamma ännu frisk, sitt glada jag, så som hon alltid var. Ibland då jag har det tufft pratar jag med mamma till bilden. Jag berättar åt henne allt vad jag skulle velat berätta och minns ännu hennes varma kramar. Hennes kärlek hon spred och vilken trygghet hon gett mig.
Men nu ska vi alla kämpa tillsammans för det som vi alla innerst inne vet, är, att allting kan hända, man kan inte ta någonting för givet, imorgon kan världen se helt annorlunda ut.
Stor kram till er alla<3
