Vill tacka er som läser min händelse bit för bit. Och vill tacka för ert stöd och era omtankar. Som ni läser har det varit en dramatisk tid och ännu kämpar jag mig tillbaka till livet och kommer göra det länge.
Det som jag skriver är skrivet dirket från hjärtat, alltså med starka känslor från mitt indre.
Fortsättning från förta hjälpen...
Då låg jag där, i en bädd på teho-osaston och klockan var mitt på dagen. Slangar och maskiner kopplades fast i min kropp. Flera kanyler satt fast i mina årdor för olika dropp och mediciner. Minns att det togs ofta blodprov och jag hade en egen skötare som hela tiden förklarade vad som hände. Munnen kändes torr, jag begärde nåt att dricka, till svar fick jag att får inget att äta eller dricka för det ska bli operation - magen måste få vila och vara tom. De vätte mina läppar med våta bomullstopsar. Det var dags för skiftesbyte av personal. En trevlig kill skötare presenterar sig och säger att han kommer vara vid min sida resten av dagen/kvällen. Han är min egen skötare och bara tar hand om mig, jag är hans ända patient. Trygghet, nu kunde vel inget gå snett. Jag var i goda händer.
Jag ligger där stel i sängen, kan inte röra mig mer än flytta på armarna och lite vicka på mina fötter. Skötaren förklarar för mig att de lägger ett bälte över mina höfter som kommer att hålla mina brutna ben stilla och att skadorna inte blir värre. Bältet spänner till, vilken instängd känsla, det gör galet ont och jag sku bara vilja sova. Mera medicin rusar in i mitt blodomlopp, jag är vaken tillika jag är i en annan värld - drogad. Ibland kommer rädslan, vad kommer jag vara med om, vad har de gjort med mig, vilka skador har jag.
Äntligen kommer min familj, Matias, mamma, Jenna och Jimmy. Vilken känsla, där bland alla apparater, slangar och kanyler ser jag välbekanta ansikten. Hela jag fylls av glädje, mina älskade är med mig. Jag är inte ensam längre, ensam lämnad i okändas händer. Nu finns dom där. Minns inte allt vi pratade men minns känslan av familjens närvaro.Vet inte om jag log men innanför mitt indre log jag av lycka att de fanns där. De pratade turvist med mig och med skötaren, antagligen fick de reda på vad jag hade för skador men i dethär skede insåg jag inte vad som hänt med mig ännu eftersom jag var totalt medicinerad.
Jag låg där och undrade över att när ska denna smärta släppa, jag ser flera gånger då de kommer med sprutor för att ge mej mera medicin men smärtan bara fortsätter. Ingenting biter på denna smärta.
Min familj måste avlägsna sig, men nu har de sett mig och jag fick ett lugnare indre. Min egen skötare står flera gånger och pratar med mig och jag minns att vi tillochmed pratade om "annat" än mitt tillstånd. Telefonen ringer till skötaren, det är någon som vill ha tag på mig. Han hämtar telefonen och säger att jag måste säga till vem det är som vill prata med mej, i andra ändan av telefon är det min arbetskompis Sofie, säger åt skötaren att det är min arbetskompis. Minns inte vad vi pratade om men ännu en välbekant röst. Vilken omtänksamhet, jag måste ha skakat många med denna händelse tänkte jag. Minns att jag frågade skötaren i flera repriser om hur läget var med min kropp, svevade jag fortfarande i livsfara, han menade att jag har svåra skador men med hjälp av operation ska de kunna återställa mig. Tillika ville jag tro på orden men sen kommer ändå rädslan emot då jag själv har "tappat" kontrollen/läget över det hela. Helt utelämnad i andras händer.
Min hjärna har hjälpt mig att glömma vissa bitar. Natten på intensiven har jag ej klara minnesbilder ifrån. Det enda jag minns är smärtan, den plågsamma tiden att bara ligga stilla fast i ett bälte. Någon gång under kvällen begärde jag mera medicin för att det gjorde så fruktansvärt ont, till svar fick jag, skötaren sade - Hur jag än vill ge dej mera smärtmedicin kan jag inte, försökte just och du slutade andas. Ännu en sak, då fick jag det nästan bekräftat, detta var nu framtiden för mig inom de närmaste dagarna, jo smärtan. Ingen fick bukt på min smärta eftersom jag slutar andas om jag får mera medicin. Det är ju trots allt viktigare att andas.
Den dramatiska måndagen (30.9) blir tisdag 1.10 och jag ligger fortfarande på intensiven och väntar på operation.
Fortsättning följer om operationen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar