Oro och förtvivel men också hopp och glädje under dessa 3 år. Min familj, mina vänner, arbetskollegor, skolkamrater och mitt härliga vårdteam (dit min fysioterapeut också hör) är de som hjälpt mig mest på fötters igen.
Det har varit en stor kramp för både min fysiska och psykiska hälsa. Allt efter att kroppen började läka ihop och min vardag normaliserade sig kom bearbetningsprocessen. Den har tagit mer eller mindre 3 år. Även fast jag fått min hälsa tillbaka så kommer det alltid finnas spår av dagen för 3 år sen. Men som jag har funderat själv, det är ingen Jonna längre utan ärren som finns kvar på kroppen och utan alla dessa erfarenheter.
Det första året var kämpigt efter olyckan, jag var långtidssjukskriven vilket betydde massvis av hemma dagar. Alla som känner mig vet att jag trivs med mycket runt om mig, de ska hända något hela tiden och bollarna i luften ska inte stå stilla. Men då hade jag inga andra val än att ta det lugnt och vänta på att kroppen sku bli i så fysiskt bra skick, att jag kunde återvända till jobbet. Det var nog många påfrestande dagar av irritation och agression innanför mitt indre. Men inget dåligt som inte för någonting bra med sig. Jag beslutade mig för att gå vidare, direkt kroppen började visa tecken på förbättring. Jag rev exemeplvis ut indredningen i min dåvarande bil och målade om alla plastdelar. Både terapi och sysselsättning för mig. Men ändå fortsatta den psykiska stressen innanför mig, jag kunde inte sova ordentligt på natten och kände mig inte längre hemma i mitt egna hem.
Men sommaren 2014 bestämde vi oss att flytta. Det bevisa senare att det var en bra förändring. Vi fick vårt andra gemensamma hem. Vi inredde det tillsammans med min sambo och inhandlade nya möbler. Vi fick det att bli ett så mysigt hus tillsammans. Därefter kom pappret hem att jag blivit antagen till skolan. Jag sku börja studera på heltid igen! Jag skaffade mig en och annan bil tills jag sedan hittade en jag trivdes med. Allting rullade på som ett vanligt liv. Vi träffade kompisar, for på äventyr till Norge, reste omkring här och där i Finland tillsammans.
Då och då kom det kaos dagar i mitt huve, framtiden? ny operation? komplikationer med mitt ihop lappade bäckenben? Samtidigt som livet gått vidare har det hänt en massa tragedier runtom min familj. Det är som min egna olycka kommit upp till ytan varje gång och ibland har jag mått riktigt kass. Vela stänga in mig i ett mörkt litet hörn och vänta på ljuse, men så har jag igen tagit mitt förnuft till fånga och kämpat vidare. "Efter regn kommer solsken".
Man kan inte förvänta sig att alla dagar ska vara ljusrosa och glimmande. Jag har kommit fram till att det är endast upp till mig själv hur jag mår. Det är vad jag gör det till helt enkelt.
Jag gjorde förra våren (april 2016) en praktik i Uusikaupunki. Vilket var det bästa beslut jag gjort under hela skoltiden. Jag fick äran att bo hos en bekant jag lärde känna under min sjukhusvistelse på rehabiliteringen. Hon var och kommer alltid att vara min extra bonusmamma. Det blev en så fin tid där<3 Praktiken var helt suverän men massa trevliga människor.
Midsommaren 2016 kom älsklingen med den finaste överraskningen någonsin. Överraskade mig på Jungfruholmen (Kimitoöns skärgård) i solnedgången med en guldring, förlovning<3
Sen kom värken...
I slutet av denna sommar fick jag en känsla av att jag borde börja träna igen. Började få mer eller mindre ont. Det kändes som jag och mitt nya bäckenben inte ville sammarbeta alla dagar längre. Jag återupptog träningen delvis och började röra på mig. Vilket gjorde saken ännu värre. Värken kom tillbaka och jag började gå tokigt att det till sist började värka i både rygg och höft. Tid till kirurgen var ett faktum. Röntgen och magnetröntgen var på schemat. Kryckorna fick jag åter ta i bruk, för att avlasta bäckenbenet. Spenderade någon timme hos samma läkare som jag gått till från början till slut, han som känner mig, han som räddat mig. Känns bra att jag fått gå till en och samma och dessutom till den som har opererat mig och som vet var alla järnplattor och skruvar är fastlimmade. Inget livsfarligt hittades och jag blev ombedd att ta det lugnt i några veckor. Och redan efter en vecka hoppandes på kryckor har det skett förbättring. Ännu väntar en ENMG undersökning och det som jag varit rädd för, en ny operation...
Har så mycket järnplattor inopererat och nu vill kirurgen plocka bort det. Jag är rädd, nervös, skraj. Vill helst inte under kniven igen... Jag vet vad jag har nu, och jag kan leva ett normalt liv men jag vet inte vad jag får om jag låter min kropp utsättas för en stor operation som denna. Behöver allafall samla mig en tid ännu förren jag kommer på det rätta beslutet. Och det är lyckligtvis inte något som kommer att ske imorgon eller inom den närmaste månaden. Jag får väl bara smälta beslutet. Men istället för att gå och vara rädd för att detta nu är min otursdag kommer jag iställer att Fira och övertala
mig själv om att detta är min turdag!
Nu har jag bättre saker att se framemot. Vi ska nämligen resa iväg söderut. Iiiiiiih som man väntar :) 2 veckor i värme och semester påriktigt<3 Men det är dock över 100 dagar dit ennu ;)
Livet...
Ät hälsosamt men Undvik E koder, konstgjorda produkter, halvfabrikat, inte light produkter eller sötningsmedel som aspartam. Vete ger ont i magen, glutenfria produkter är dyra, ät mycket fisk - fisken är svindyr. osv... osv.. Dilemmat som jag tror många ställs inför. Visst, man vill äta så bra mat som möjligt men det är inte någon lätt sak att välja vad man ska äta. Dessutom anser jag att matprodukter har blivit alldeles för dyra. Du får en snabbtmats portion från butiken mycket billigare än en kött/fisk eller broiler bit. Dessutom är tid pengar och magen behövs bara mättas, så det är klart man går den lättare vägen och väljer laga det som går snabbt eftersom detta samhälle är uppbyggt av evig stress och brådska någonstans. Jag är högst troligt fel människa att diskutera detta men jag tycker och anser att regeringen borde göra något åt dethär problemet. Eftersom det klagas på stora sjukvårdskostnader och dittan och dattan men jag anser att många folkhälsoproblem härstammar av det vi stoppar i oss. Klart ärftlighet spelar stor roll och såklart levnadssättet osv. men maten-energin är en stor del av livet. Människan behöver ändå mat-sömn-aktivitet(jobb,hobby,fritid) för att klara sig.
Nu är det skolarbeten som gäller! Hejhopp! Ha det bra där ute i höstmörknet och blåsten!
