Från sängpatient till uppStående

Kampen mot smärtan

Hejsan, nu fick jag tag i skrivandet igen. 

Fortsättning från Trauma avdelningen. 

Lördagen den 5.10 glider mot sitt slut och natten är åter emot. Denna gång blir natten igen plågsam, värk och smärtor. Nätterna är alltid dom längsta, tyst och tomt. Men natten börjar ljusa och morgonrutinerna börjar igen. Det är nu jag slipper och duscha, flera skötare hjälper till att få mej över från min säng till en duschbår, spänner alla muskler så det gör riktigt ont då flytten sker. Men äntligen är jag över och vi slapp och duscha. Kallt och hårt att ligga på dusch båren men så skönt att bli ren. Förflytten tillbaks till sängen känns ännu värre eftersom jag nu legat länge på den kalla britsen. Varje gång jag kniper igen mina magmuskler grinar jag illa eftersom OP såret ännu inte läkt och innuti mig jobbar det för fullt. Under operationen klippte de av en muskel i magen för att slippa en genväg till mina krossade ben, sedan då allt var klart sydde de ihop muskeln tillbaks, så undra inte på att det var ont. Även fast såret ovanpå min mage ser rent, torrt och fint ut. Efter operation körde de i mig antibiotika direkt i ådran med dropp flere gånger om dagen. Det blir mattid på sjukhuset och jag får mina mediciner via dropp, det var nu bland de första dagarna som även jag fick en matbricka in på mitt rum, nu var det viktigt att äta ordentligt att få alla blodvärden att stiga igen. Försökte få maten att smaka men matlusten var helt borta. Jag hade fått hit alla godsaker både godis och frukt men inget smaka. De starka medicinerna gjorde mig illamående så de körde även medicin mot illamående in i blodet. På helgen händer det ingenting på sjukhuset, de har mindre personal och det är mera lugnare miljö. Vila vila och åter vila, jag var totalt slut efter duschen, det hade tagit alla mina krafter, och krafter hade jag dåligt om eftersom kroppen innanför hade börjat jobba mot mina skador och dessutom hade jag inte hunnit börja äta ordentligt. Klockan blev besökstid och mami, jenna och marina kommer och hälsar på. Allt var någolunda igen, jag fick vara tillsammans med mina nära. Även fast jag ligger i sängen och varje rörelse känns någonstan i kroppen. Detta var mitt liv nu, men jag har ju hoppet kvar om att en dag känna mig bra igen. Mina ögon blir tyngre och tyngre, ögonlocken håller på att gå fast. Marina, jenna och mamma åker till Skanssi så jag får vila någon timme. Somnade nog direkt dom hade åkt. Efter en timme vaknar jag, känner mig alldeles konstig, svårt att andas, skakar i hela kroppen och det käns som huvudet kokar. Ringer på klockan för att få hjälp och svar på vad det är som håller på att hända i min kropp. Skötaren mäter febern, oj jag har visst nästan 40 grader feber. Det blir att börja medicinera mera igen, medicin efter medicin körs in i min kropp. Syre sätts även på eftersom jag har så tungt att andas. Nu längtar jag riktigt efter mamma. Konstigt hur kroppen min regerar med rädsla, det är nog säkert för att min kropp inte skulle klara av mera tragiskheter. Då de kommer tillbaks från Skanssi blir de alldeles shckade eftersom de trodde att jag var trött efter duschen. Ingen kunde förklara varifrån febern plötsligt kom. Febern resulterade nu även i att jag inte orkade varken äta eller dricka så mera dropp sattes på, nu även näring. Men medicinerna gjorde under, febern sjönk ner till 37 grader på en timme och direkt kände jag mej bättre. Jag orkade tilloch med äta lite kvällsmål. Natten var igen framför. Mina nära åkte hem. Klockan blir 10 på kvällen så får jag samma känsla igen, febern kommer springandes tillbaka in i kroppen. Får syre igen och mediciner körs in i kroppen, tur att jag ändå hade kateter tänkte jag, även fast den krånglar med mig hela tiden, men annars sku det ha blivit wc rally då jag får så mycket vätska. Jag hade ju inte ens stigit upp från sängen. Natten blir igen lång, försöker prata med Matias och mami i telefon för att få annat att tänka på än smärtan. Har inte sovit mycket men morgonen ljusnar iallafall. En ny dag börjar. Febern kommer igen vid 6 tiden på morgonen. Nu tas blodprover och andra värden för att se vad som spökar på i min kropp. Jag får träffa läkaren som misstänker att febern helt enkelt kommer från mina stora skador, kroppen har varit med om så mycket och detta är nu kroppens egna sätt att försvara sig, kroppen jobbar på. Får fortsättningsvis antibiotika. Kirurgen förklarade så fint så jag blev riktigt lugn. Han hade nog rätt. Tänk att de nu gått en vecka efter olyckan. Personalen började ta tag i mig ordentligt nu då det hade blivit vardag igen. 

Fortsättning följer hur allt sedan framskrider på sjukhuset...

Ps. Nu lite vila här i Paimio, har varit hem över veckoslutet och har minsann haft ett super veckoslut. Får se nu vad kirurgen säger på torsdag, det kan bra hända att jag får försöka börja lite gå med båda benen i helgen :)

TYKS Trauma avdelningen

Det har nu tagit lite tid förren jag har fått något nerskrivet här på min blogg eftersom det har tillstötit lite bakslag. Det var en bra början, jag gick på kryckor redan med mitt vänstra ben men helt plötsligt tog min vänstra fot problem och jag kunde inte gå mera. Behandlingar för foten påbörjades och ännu är det så sjuk att jag enbart kan gå några steg. Ibland är jag så medicinerad att jag känner mig helt snurrig i huvudet. Det blev en vecka i sängen och rullstolen. Efter det prövade läkaren att minska min starka värkmedicin som resulterade i mera värk och läkaren fick sätta på alla värkmediciner igen. Ännu har jag svåra nätter då allt bara känns fruktansvärt och värken tar över min kropp. Har sluppit hem på prov några nätter och tillbringat tider här hemma med mina käraste. Min älskade M har hjälpt mig så mycket att jag överhuvud taget kunnat vara några nätter hemma. Även mamma har varit ett stort stöd för oss alla och inga ord räcker för hur tacksam jag är för allas hjälp. Nu är det 11 dagar kvar tills dagen jag ska på röntgen till Åbo och träffa min kirurg som opererat mig, så får se vad den dagen ger med sig om alla benbrott läkt ihop så att jag får på allvar börja med rehabiliteringen. 

 Tack vare allt godis jag fått och att maten nu börjat smaka har jag fått upp lite kilon som rasat under min denna månad. :)

 

Fortsättning på avdelningen efter operationen. 

Jag låg ännu vaken då morgonrutinerna började. Jag fick inget att äta, droppen rann igenom min kropp och kateter påsen hängde brevid sängen. Ibland då jag försökte röra på mig i sängen rev det till i kateterslangen. Sade till en skötare att det inte står rätt till med katetern eftersom det gör så ont vid minsta lilla rörelse, skötaren bara slog ifrån sig min begäran att få någon att komma och se. Efter en stunds lidande ringer ja igen på klockan för att någon måste komma nu, de känns som något vill spricka innanför mig. Samma skötare kommer in i rummet och säger med besvärande röst, Jonna, du måste lita på oss, katetern sitter som den ska och urinet fylls i påsen. Jag envisar ännu och säger att något är fel. Plötsligt känner jag hur jag blir alldelse våt, jo katetern har falskat, trycket lättar för en stund, detta upprepas ytterligare två gånger. Ringer igen på klockan och det var tur att samma skötare igen dyker upp och denna gång får hon sedan komma och hjälpa mig att få rent igen. Dagen är lång, fast jag kunde sova bättre på förmiddagen, värken fortsätter skrika i min kropp. Begär att få smärtstillande, skötaren kommer med ett nytt dropp och jag frågar med min ynkliga röst vad det för dropp och till svar får jag, detta är paracetamol.. Paracetamol, de som man tar hemma för huvudvärk??? Hallå! Varför ska jag vara på ett sjukhus och måsta ligga och lida i värk och smärtor, varför inte få ordentligt med smärtstillande, jag har ju lärt mig att man ska helst vara så smärtfri som möjligt efter en OP. Det var som jag visste, fick ingen hjälp fast det nu cirkulera Paracetamol i mitt blod. 

På dagen får jag besök. Mina älskade kommer, Mamma, bror, tvillingen och min älskade Matias och sedan som överraskning kommer min kompis Casso också körandes från Ekenäs. Så glad jag blir. Får även flera flera samtal, vilka omtänksamma människor jag har runt mig. Tiden går fortare då jag har någon vid min sida.

Efter OP och de indre blödningarna har jag mist ordentligt med blod och måste få mera blod inkört i kroppen, det är första gången jag får blod, påse efter påse rinner in i mitt blodomlopp. Och lyckligt nog klarar jag det och känner inget extra i kroppen.

Virrig efter OP, får nytt blod.

Dagarna och nätterna går sakta fram. Mina anhöriga säger att jag för varje dag ser piggare ut. Men ingen mat får jag på nästan en hel vecka. Enabrt dropp och saft får jag dricka. Blodprov tas varje morgon. Känner mig som en lite hjälplös varelse i sängen, kan inget själv. Måste få hjälp till allt. Hårdhänta skötare är någon jag avskyr, då de ska vända mig i sängen, fattar de inte att det gör så förskräckligt ont, de vänder mig från sida till sida för att bädda rent i min säng, det är en mardröm. Ville bara skrika men skötaren ser helt oberörda ut över mitt lidande. Gråter efteråt men inget hjälper. Tryggheten kommer igen då klockan blir besökstid och mamma dyker upp, äntligen någon som förstår min värk. Hon hjälper mig att jag får en bra bekväm ställning i sängen, hon förebygger liggsår, hon torkar min panna då jag är alldeles svettig, hon håller mig i handen. Min älskade bror kommer alla sina lediga dagar, även flera gånger efter sitt jobb, han kommer en dag och överraskar mig med en mjukishund, för att jag ska bli fri från min hundrädsla, den hunden kommer finnas i min säng alla dagar på sjukhuset. Min tvilling kommer med sin nalle som jag köpte åt henne då hon låg på sjukhus, den har hjälp henne, nu ska den hjälpa mig upp från sjukhussängen. Min stora syster hjälper mig att reda ut mitt hår som ingen kammat på sjukhuset. Min familj bryr sig verkligen. Min älskade Matias gör mig varje dag på gott humör. Alla mina vänner, arbetskamrater och familj hjälper mig att orka öppna ögonen då en ny dag börjar. 

Nu har jag inte duschat på flera dagar, jag kan inte gå eller sitta. Men det kommer en snäll skötare och hjälper mig att duscha. De lyfter mig på en duschsäng, rullar in mig i duschen, vilken plåga men så skönt att känna sig ren igen. Nu vet jag exakt hur det är att vara en sängpatient, du ligger där i sängen, helt beroende av andras hjälp. Det gick en halv vecka efter operationen förren jag började förstå hur operationen hade gått till. Matias tar min säng och rullar ut den i korridoren för att jag ska få se lite annat än bara väggarna inne på rummet. Jag slipper att se trafiken igen från fönstret. Jag har börjat kvikna till så mycket att jag börjar förstå vad som hänt min kropp. 

 

Jag hade flera benbrott på höger höft, själva kulan i höften var hel men skålen hade brustit hela vägen ner. Vänster höftsida var spräckt men inte lika allvarligt som högra sidan. Bäckebenet var krossat, brustet på många ställen. Operationen var nödvändigt. Indre blödningen kom då benen hade brustit hade de skärt upp en ådra. Hade världens bästa kirurg Kari Isotalo hette han. Han skärde upp mig från naveln neråt mot ljumsken en relativt långt snitt för att han skulle komma åt alla ben, för att få dem på rätt plats. Såret hade han sytt ihop med smältbara stygn och efteråt sade han att han hade satsat extra för att få såret så fint som möjligt och såret läkte fint och nu idag är det fast. Kirurgen sade åt Matias och Mamma att de hade måstat använda två karar för att få benen på rätt plats, så hårt "snett" hade de varit. Så formen på mitt bäckenben hade de fått lika som före olyckan. Kirurgen använde sig av många skruvar och metallplattor för att få det ihop lappat. Operationen lyckades. 

 

Olyckan hände på måndag och jag fick veta dethär först på lördagen. Då först var jag sinnad att ta emot och förstå vad som hade hänt. På lördag kväll hade jag mycket besök. Det var så roligt att tillbringa tiden med alla mina kära<3

 

Sedan kom bakslaget.... 

 

 Fortsättning följer.