Hejsan, nu fick jag tag i skrivandet igen.
Fortsättning från Trauma avdelningen.
Lördagen den 5.10 glider mot sitt slut och natten är åter emot. Denna gång blir natten igen plågsam, värk och smärtor. Nätterna är alltid dom längsta, tyst och tomt. Men natten börjar ljusa och morgonrutinerna börjar igen. Det är nu jag slipper och duscha, flera skötare hjälper till att få mej över från min säng till en duschbår, spänner alla muskler så det gör riktigt ont då flytten sker. Men äntligen är jag över och vi slapp och duscha. Kallt och hårt att ligga på dusch båren men så skönt att bli ren. Förflytten tillbaks till sängen känns ännu värre eftersom jag nu legat länge på den kalla britsen. Varje gång jag kniper igen mina magmuskler grinar jag illa eftersom OP såret ännu inte läkt och innuti mig jobbar det för fullt. Under operationen klippte de av en muskel i magen för att slippa en genväg till mina krossade ben, sedan då allt var klart sydde de ihop muskeln tillbaks, så undra inte på att det var ont. Även fast såret ovanpå min mage ser rent, torrt och fint ut. Efter operation körde de i mig antibiotika direkt i ådran med dropp flere gånger om dagen. Det blir mattid på sjukhuset och jag får mina mediciner via dropp, det var nu bland de första dagarna som även jag fick en matbricka in på mitt rum, nu var det viktigt att äta ordentligt att få alla blodvärden att stiga igen. Försökte få maten att smaka men matlusten var helt borta. Jag hade fått hit alla godsaker både godis och frukt men inget smaka. De starka medicinerna gjorde mig illamående så de körde även medicin mot illamående in i blodet. På helgen händer det ingenting på sjukhuset, de har mindre personal och det är mera lugnare miljö. Vila vila och åter vila, jag var totalt slut efter duschen, det hade tagit alla mina krafter, och krafter hade jag dåligt om eftersom kroppen innanför hade börjat jobba mot mina skador och dessutom hade jag inte hunnit börja äta ordentligt. Klockan blev besökstid och mami, jenna och marina kommer och hälsar på. Allt var någolunda igen, jag fick vara tillsammans med mina nära. Även fast jag ligger i sängen och varje rörelse känns någonstan i kroppen. Detta var mitt liv nu, men jag har ju hoppet kvar om att en dag känna mig bra igen. Mina ögon blir tyngre och tyngre, ögonlocken håller på att gå fast. Marina, jenna och mamma åker till Skanssi så jag får vila någon timme. Somnade nog direkt dom hade åkt. Efter en timme vaknar jag, känner mig alldeles konstig, svårt att andas, skakar i hela kroppen och det käns som huvudet kokar. Ringer på klockan för att få hjälp och svar på vad det är som håller på att hända i min kropp. Skötaren mäter febern, oj jag har visst nästan 40 grader feber. Det blir att börja medicinera mera igen, medicin efter medicin körs in i min kropp. Syre sätts även på eftersom jag har så tungt att andas. Nu längtar jag riktigt efter mamma. Konstigt hur kroppen min regerar med rädsla, det är nog säkert för att min kropp inte skulle klara av mera tragiskheter. Då de kommer tillbaks från Skanssi blir de alldeles shckade eftersom de trodde att jag var trött efter duschen. Ingen kunde förklara varifrån febern plötsligt kom. Febern resulterade nu även i att jag inte orkade varken äta eller dricka så mera dropp sattes på, nu även näring. Men medicinerna gjorde under, febern sjönk ner till 37 grader på en timme och direkt kände jag mej bättre. Jag orkade tilloch med äta lite kvällsmål. Natten var igen framför. Mina nära åkte hem. Klockan blir 10 på kvällen så får jag samma känsla igen, febern kommer springandes tillbaka in i kroppen. Får syre igen och mediciner körs in i kroppen, tur att jag ändå hade kateter tänkte jag, även fast den krånglar med mig hela tiden, men annars sku det ha blivit wc rally då jag får så mycket vätska. Jag hade ju inte ens stigit upp från sängen. Natten blir igen lång, försöker prata med Matias och mami i telefon för att få annat att tänka på än smärtan. Har inte sovit mycket men morgonen ljusnar iallafall. En ny dag börjar. Febern kommer igen vid 6 tiden på morgonen. Nu tas blodprover och andra värden för att se vad som spökar på i min kropp. Jag får träffa läkaren som misstänker att febern helt enkelt kommer från mina stora skador, kroppen har varit med om så mycket och detta är nu kroppens egna sätt att försvara sig, kroppen jobbar på. Får fortsättningsvis antibiotika. Kirurgen förklarade så fint så jag blev riktigt lugn. Han hade nog rätt. Tänk att de nu gått en vecka efter olyckan. Personalen började ta tag i mig ordentligt nu då det hade blivit vardag igen.
Fortsättning följer hur allt sedan framskrider på sjukhuset...
Ps. Nu lite vila här i Paimio, har varit hem över veckoslutet och har minsann haft ett super veckoslut. Får se nu vad kirurgen säger på torsdag, det kan bra hända att jag får försöka börja lite gå med båda benen i helgen :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar