Ambulans + läkare på plats

Fortsättningen följer om min plågsamma tid som vilsen patient som var nära att mista livet.

Ambulansen var på plats fort och hade verkligen kört i il fart då de fick reda på vad som hade hänt den unga kvinnan, jag. Läkarhelikoptern snurrade ovanför mitt huvud och det betydde bara trygghet, snart läkare på plats som kunde bedöma mitt tillstånd. Själv sväva jag i livsfara, omedveten om att det var så allvarligt. De ljuvliga ambulanspersonalen stack direkt i dropp smärtlindring och då fick jag ett lugnare inre. Kan inte säga att smärtan upphörde över huvud taget men hjärnan fick ett lugn och känslan av vara lite "drågad". Fortfarande visste jag att vi hade många plågsamma minuter där på marken eftersom jag låg på sidan och de måste förflytta mig på vakum madrassen att de fick mig så stilla som möjligt under resan. Minns att läkaren stod vid min sida och alla pratade ovanför mitt huvud. Visste egentligen inte vad som förse gick och vad de misstänkte att jag hade för skador men det var brådskande. Fick flera gånger ökad smärtlindring under flytten till vakum madrassen och äntligen efter många plågsamma minuter var jag inrullad i ambulansen. Jag kunde ju inte ens ana vilken plågsam väg jag hade framför mig. Kände bara vid flera tillfällen att blodet bara rann längs med mina ben, rädd för vad som hände i min lilla kropp. Minns att jag så ville ha Matias med mig i ambulansen under resan som trygghet men han bara nekades att följa med. Kanske situationen räknades som så kritiskt att de inte vågade ta honom med. 
Där låg jag nu på en vakum madrass på en kall bår i ambulansen, mitt liv svävade fortfarande i livsfara. Jag försökte sätta ögonen fast för att få alla tankar bort och för att kunna slappna av för att minska på smärtan, ingen smärtmedicin bet på smärtan jag kände i min kropp. Allt från midjan neråt kändes sprickfärdigt och jag kunde knappt röra mina fötter. Vägens alla gropar samt små små upphöjningar samt svängar kändes som en grym pina. Men sist och slutligen kändes vägen till Åbo kort. Fick flera gånger under resan mera medicin. Äntligen framme i specialsjukvårdens händer... I dehär skede tänkte jag inte så mycket mera för jag hade överlevt resan till Åbo med fruktansvärda smärtor, nu skulle jag ju bara få hjälp. Hjälp att överleva.

Fortsättning följer...