Operationen

Fortsättning från Intensiven.

Nu var det dags, nu hade mina höftben varit stilla ett bra tag så nu var det min tur att åka på operation. Klockan var 12 på dagen. Min säng rullas från intensiven till operationssalen, där förberäder de för en stor operation. Det kommer flere skötare som berättat vad som kommer att hända och vad jag kommer att vara med om. Jag hade redan fått mediciner som gjorde att jag kändes mig halvsovande och därför förstod jag inte riktigt vad som hände runtomkring mig. Före de söver ner mig kommer kirurgen och frågar om det är något jag funderar över, den ända frågan som kommer upp i mitt huvud är, var kommer ni att skära upp mig. Ville ha någon slags bild i mitt huvud hur jag kommer att se ut efter operationen. Kirurgen berättar att de har planerat skära upp mig från magen neråt ett rakt sträck men man vet aldrig med säkerhet hur det kommer att bli. Jag kände mig en sekund osäker igen, min kropp ska bli uppskuren, främmande händer kommer att öppna min kropp för att återställa mina skador. Det sista jag hör är, vi söver henne först och sedan flyttar henne till operationsbordet så behöver hon inte känna smärta. Sen somnar jag.... 
Operationen varar i timmar... 

Det första jag gör då jag öppnar mina ögon är att se en skötare. Var är jag? hur gör det så förskräckligt ont, jag känner mig överkörd av ett fordon... Varför är jag här? Efter en stunds funderas minns jag, jag minns den förfärliga dagen olyckan skedde, jag minns att jag varit med om en operation. Jag ser på klockan halv 8 på kvällen, tänk hela dagen har gått, jag har sovit, varit utan smärta. Nu vaknar jag upp till verkligheten igen, fylld av smärta, ångest samt förtvivaln hur operationen har gått. De kommer skötare som kontrollerar blodtrycken med jämna mellanrum.
Jag tänker... Nu har jag klarat det såhär långt, nu är det att fortsätta kämpa!
Jag får fram några ynkliga ord till skötaren, får jag se min familj? Skötaren svarar, din familj är på den avdelningen du ska bli flyttad till, vi ska bara undersöka några greijer före vi flyttar upp dej till avdelningen.
Jag somnar, jag vaknar, klockan är nu redan kvart över 8... Jag somnar igen en liten stund, plötsligt är klockan halv 9. Jag frågar en av skötaren igen, får jag träffa min familj? Jag fick det värsta svar jag kunde få, din familj har åkt hem men din sambo har lovat ringa vid 9 ikväll. Känner hur glädjen rinner ur min kropp tillika jag är så förfärligt trött. Besviken ligger jag där, omöjligt att ta mig någonstans.
Plötsligt tar de tag i min säng och säger att nu ska jag flyttas till Trauma avdelningen för fortsatt vård. En tanke dyker upp i mitt huvud, operationen måste ha gått bra då eftersom jag får ligga kvar på en vanlig avdelning och inte behöver intensiven mera. Igen några framsteg.
Jag rullas in i ett rum på avdelningen, där ligger jag nu, mörbultad efter en stor operation. Känner smärtan dunka kraftigt från magen neråt. Ännu omedveten om var de har varit med kniven på mig.
Då, helt plötsligt ser jag någon komma in genom dörren, Neej, detta kan inte vara sant, drömmer jag? Det är ju min Matias och Jenna. Mina egna, mina egna har kommit. Tårarna rullar ner för mina kinder. Äntligen trygghet. Då hade skötaren sakt på uppvaket att min familj åkt hem att min sambo ringer vid 9 på kvällen. Jag hade fått fel information och blivit besviken. Men nu hade jag dom vid min sida. Otroligt hur starkt man kan reagera då man ser sina egna käraste stå vid sin sida då man varit med om en stor operation och vaknar till livs igen.
Här starta min styrka. Det var här jag kände, jag behöver inte vara ensam, jag har stöd. Otroligt hur liten man kan känna sig då man är sjuk omringad av okända människor.
Minns inte vad vi pratade om men de stod där och höll mig i handen. Fick ett varmt leende från de båda. Smärta de hade jag, de lilla jag kunde röra på mig i sängen gjorde så ont. Men då var jag ännu lyckligt omedveten om att pinan var långt ifrån över.
Natten började och Matias och Jenna åkte hem. Låg vaken långt in på natten, smärtan tog över mitt indre. Ingen medicin bet på denna smärta. Skötaren kom in många gånger för att ge mer och mer mediciner men smärtan hjälpte inte. Ville bara somna bort en stund för att slippa smärtan men de gick inte. Sömnen kom inte. Har slumrat till några gånger men vaknar genast då de kommer med mera dropp samt mediciner åt mig. Men den plågsamma natten blir snart en ny dag som jag får reda på lite mera vad som jag egentligen varit med om...

Fortsättning följer om mina skador...

Ps. Det finns styrka i varje människa, det är bara att försöka hitta den då det känns som värst. Varje dålig sak för någon gott med sig. I mitt fall har det varit alla som brytt sig och funnits vid min sida genom den plågsamma vägen tillbaks till livet.