Hej på er alla.
Tänker nu börja skriva ner mina händelser, upplevelser samt hur min syn på livet har ändrats sedan den tragiskaste dagen i mitt liv uppstod 30.9.2013.
Detta för att lättare kunna bearbeta trauman som sitter kvar efter händelsen och att kunna se att varje sak som händer i ens liv blir en erfarenhet som man bär med sig resten av livet.
Det var måndag morgon den 30.9.2013, alltså sista dagen på september, luften kändes kylig och jag plockade fram min vinterrock för att jag hatar att frysa så att man skakar. Hade jobbat hela föregående helg så detta var nu min lediga dag. Hade suttit och samlat mina tankar under morgonkaffe stunden i köksbordet om hur jag hade fullspickat program för hela veckan. Alla dagar något att göra, super härligt tänkte jag, det är detta som är livet! Hade tillsammans med min sambo radat in vår ved hög i garaget kvällen innan och nu var det att vänta på vintern, bilen hade jag också första natten inne i vårt bilstall. Dagen började att jag skulle iväg till Salo tillsammans med mami för att se på nya glasögon till henne. Men dagen visar sig några minuter senare att bli en helt annan dag.
Kort sagt blev jag ikläm mellan ett träd och bilen som rullat på mig. Sekunderna jag ännu hålls på benen känner jag ett kraftigt krasch i mina höftben och sedan faller jag handlöst till marken bakom bilen som lyckligtvis stog stilla. Känner direkt hur jag inte kan röra mig och den förfärliga smärtan som inte kan beskrivas med ord, blev helt stel från midjan neråt och det var tillochmed svårt att andas. Känner hur blodet forsar från mig och hur det rinner ner längs med tårna, indre blödning? Jo detta var mycket allvarligt. Måste få snabbt hjälp annars kunde de sluta illa. Lyckligtvis har jag telefonen i rocken och kan använda armarna så mycket att jag får nödsamtalet ringt, på nödcentralen svarar de på finska, jag fortsätter bara på min svenska att skicka snabbt en ambulans hit, sade adress och allt rätt, jag har blivit ikläm och detta är mycket alvarligt. I andra ändan av telefon säger de att vänta ett ögonblick jag förenar er till en som talar svenska, sekunderna var långa, så långa att jag kände mig bara stelare och stelare i kroppen och smärtan var olidlig. En svenskspråkig svarar och jag berättar kort om vad som hänt och upprepar att skicka fort hjälp på plats.
Helt några minuter efter detta ser jag någon komma springades till mig och det var min sambo som fick ta över samtalet till nödcentralen, utan att behöva berätta vad som hänt förstod han direkt att jag blivit ikläm. Smärtan var det värsta jag någonsin upplevt och jag började tvivla att jag inte kommer hållas vaken före hjälpen är på plats. Jag kände mig så svag och hjälplös och behövde smärtlindring. Visste inte hur jag skulle ligga där jag låg på marken för allt var jag gjorde och även fast jag var stilla gjorde de så fruktansvärt ont. Kändes fortfarande stelhet från midjan neråt och svanskotan var så grymt sjuk. Min sambo fanns hela tiden vid min sida och gjorde det bästa för att ja sku känna mig trygg och höll mig i handen. Jag hade ingen aning om vart mitt liv var påväg... Tiden att ligga och vänta i grymma smärtor var lång, så otaligt lång men min sambo säger såhär efteråt att ambulansen och mediheli var på plats jättefort. Äntligen smärtlindring tänkte jag, skulle bara i detta skede ha vela somna och vaknar först då allting hade "ordnat sig". Men vaken var jag hela tiden. Jag är ännu så lycklig för att det var en av de bästa från ambulansen som kunde komma, en som jag kände och som jag kunde vara trygg med. Mitt liv stod i deras händer...
Fortsättning följer om vad som händer innan jag var i Åbo på sjukhuset.... Men klockan nalkas mat här på sjukhuset nu så jag fortsätter en annan gång.
Kramar från en tacksam Jonna som ser ljuset om att få sitt liv tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar