Morfin

Det har varit Jul och Nyår även med skrivande hand. Har varit massor då jag äntligen sluppit hem och träningen har börjat här hemma.

Här fortsätter mina dagar som patient i Åbo på TYKS...

Jag ringer min kära mor för att berätta att de misstänker blodförgiftning. Klockan är nu vid midnatt. Personligen tycker jag det räcker med allt elände nu men till saken hör ju att det inte är säkert att det handlar om gift i mitt blod. Jag viskar för att inte störa min granne som ligger i sängen bredvid. Plötsligt hörs det från andra sidan rummet -Vad håller du på med på en knaglig svenska, det är min granne som störs av att jag viskar mig igenom samtalet med mamma. Jag blir tyst en stund och säger till mamma att vi skriver meddelande istället. Grannen ringer på klockan för att kalla dit skötare, för att säga att hon inte tillåter att jag pratar i telefon så sent. Jag lyssnar vad hon säger åt skötaren, vilket inte alls stämmer. Enligt henne pratar jag så hårt att hon inte kan sova. Suck tänker jag... Själv kan jag inte sova pågrund av febern och det elaka värken. Får en till droppåse -det är antibiotika som åter igen ska köras igenom min kropp för att få bort de onda som gör mitt infektionsvärde så högt. Vid tre tiden på natten får jag tag på sömnen för att åter igen bli väckt klockan sex för att igen få mera dropp. Dagarna efter operation blir flere och flere. Idag får jag återigen fysioterapeuten till mig för att stiga upp. Hon kommer redan tidigt, det är hon nu som ska hjälpa mig med morgonbestyren. Hon hjälper till att få mig sittandes på sängkanten vilket går betydligt bättre nu efter några gånger träning. Kunde inte tro heller hur man tillochmed kan glömma hur man sitter, visserligen har också balansen sinat iväg under tiden jag bara varit i sängen. Fyssen kommer med en gå ställning som hon nu vill att jag ska kunna gå med. Först känns det bara skrämmande att tänka att jag ska gå med vänstra foten och hela mitt bäcken är krossat. Men det tar sig... Några balans övningar så sitter det som smort igen. Gående tar igen sin tid att lära sig. Men mycket bättre än jag själv sku ha kunnat tro. Med hjälp av underbara hjälpmedel går allt bra. Känner mig själv numera som en belastning för sjukhusets personal eftersom jag ännu inte kan göra allt själv. Men försöker intala mig själv att det är ju därför jag är där, för att få hjälp. Den första gången jag är upp går jag några få steg för att sedan vara helt slut och vill bara ramla ner i sängen igen. Mycket händer i en kropp som är i stillhet i många dagar. Kan bara se framför mig hur musklerna arbetar för fult inne i min kropp medans sängen jag ligger i äter upp mina muskler som godis. Det dröjer flera dagar ännu innan jag tar mig upp ur sängen med egen maskin-egen kraft. Det är veckodagen tisdag nu. Mina arbetskollegor är påväg på kurs, den kurs jag egentligen sku ha vart med på. Men jag vänta att de sku komma och hälsa på mig. De kommer, ny glädje kommer. Vilken  underbar känsla som inte går att beskriva, hur glad jag var för att få mina kollegor till mig. Blir mycket skratt och prat. Tills min granne igen börjar ryta om hur mycket liv vi har vid min säng. Hade haft besök hela dagen av olika kompisar och gamla klasskompisar från skoltiden. Hade antagligen blivit för mycket enligt min granne. Efter att mina kollegor har gått är fortfarande bror och mamma hos mig och det är då kriget bryter ut. Till sist är både personalen och överskötaren på plats för att reda upp grälet. Grannen börjar ropa elaka ord och varför jag ska vara som en prinsessa att alla ställer upp och bryr sig. Det var nog endast avonsjuka det hela handlade om eftersom hon inte haft en enda på hela sin sjukhusvistelse. Det roliga var ju att skötaren till slut fråga om hon ville fara ut i korridoren och sova så jag då får vara i lugn och ro och prata i telefon efter besökstiden. Jag kunde inte låta bli att skratta lite då. Men hon valde att stanna i rummet och vara bitter där i sin säng. 

 

Ballogerna mina kollegor kom med och överraska plus en massa godsaker och en skyddsängel :)

 

Min gravida mage, jaa, min mage var i ett skede riktigt stor.

Blodproven kom, ingen allvarligare blodförgiftning syntes. Kunde pusta lite ut. De byter nu antibiotika sort och redan följande dag visar den effekt. Febern avtar och blir stegring. Får nu också pröva på att sitta i rullstol och gå kortare sträckor. En bit frihet igen i mitt liv, kan nu sköta min egna hygien då jag sitter i rullstolen, det räcker ännu flera dagar innan jag slipper själv i rullstolen eftersom det behövs så mycket belastning att sätta sig ner. Värken fortsätter men är otroligt glad att kunna sitta uppe. Morfin körs in i kroppen tre gånger dagligen. Droppet byts snart ut till tablettform, endast antibiotikan som går via droppet. Personalen vet tydligt att jag inte gillar att ta några tabletter över huvudtaget och ännu till då antalet stiger upp till närmare 10x3. Vissa mediciner byts ut till sugtabletter som smakar jordgubb, de är lätta att ta och goda med. Försöker hitta just dedär små små guldstenarna för att orka med både värk och påfrestningar under dagarna. Personalen sätt att sköta mig ändrar betydligt då jag blir mera rörlig, nu kan de tillochmed skratta med mig och bli och prata lite extra. Det är ju super träning för min finska att tala lite extra, även fast det är svårt att förklara exakt hur det känns på ett annat språk än sitt eget modersmål. Nu väntat jag bara på att få den elaka katetern ännu, helt opasslig och slangen är ivägen hela tiden. Den busar i sängen och känns bara obekväm. Men skötaren vill inte ta bort den ännu eftersom jag inte har krafter att ta mig WC själv eller med hjälp. Nätterna är värst. Då är smärtan som högst och då smärtan kommer rör jag inte mig många meter för jag grinar så illa då det gör så ont.

  

Glädjen är stor då jag första gången får sitta i rullstol med besökare, då vet jag att krafterna är påväg tillbaka :)

Min kirurg som opererat mig säger flera gånger till mig att jag måste ta det försiktigt och lyssna på min kropp. Jag har äntligen vaknat upp till en sån dag som morfinet hjälper mot värken. Cirka 15min efter att jag svalt ett gulgrönt piller vandrar värken lite längre ifrån mig. Det är nästan så att jag blir riktigt glad men vågar inte tro det för det händer igen och igen att just då det känns okej med värk och hela köret blåser allt in i mig pånytt. Det är frågan om kortverkande morfin, eftersom jag får det 30min före jag ska träna med fysion så orkar jag sedan träna en stund för att sedan bums hamna i samma läge som innan. Det blir en enda berg och dalbana. Toppar av glädje rus då allt flyter på och jag har koll på min kropp och värken för att sedan vara på bottnet av djupet igen och ligga gråtande stilla i min säng. 

Jag får ett datum när jag ska flytta sjukhus... 17.10. Jag har några dagar att förbereda mig...