Min kirurg Kari Isotalo hade räddat mitt liv. Det fanns ljus i min framtid ännu. Det var nu en vecka innan jag skulle flytta sjukhus, ännu var jag inte frisk nog för att flytta. Vanligtvis brukar man vara på trauma avdelningen några dagar efter operation men jag var som vanligt ett specialfall och var tvungen att stanna många veckor. Bra var nog det eftersom det fanns specialsjukvård dygnet runt. Febern rann sådär sakta ut i sanden efter rätt antibiotika kur som min kropp tacka ja till. Nu var det hemoglobin värdet som skulle kollas upp ordentligt efter all blodförlust. Sakta men säkert steg det för varje dag, ibland kunde de dock kasta med flera 10 från dag till dag men på sikt blev det bättre. Maten smaka dock inte riktigt ännu, alla som känner mig vet att jag inte har råd att tappa flera kilo, nog för att kroppen själv hade helt förändrat sig redan efter allt liggande. Den som någon gång varit på ett sjukhus vet vad maten smakar där. Eftersom jag är vitlök allergiker fick jag ständigt annan mat än de andra, mat som helt enkelt ibland inte var ätbart. Tur fanns mina snälla anhöriga där och hämta gott åt mig. Jag blev iallafall piggare för varje dag och kunde nu duscha, borsta tänder och sköta min hygien självständigt men måste ha hjälp med att komma upp och ner i sängen. Ännu fanns dagar av smärta, värk som ilar igenom hela kroppen. Märkte längs dagarna att nu min vänstra fot också var domnad, det lixom stack i den. Försökte berätta allt för läkaren som inte kunde i detta skede förklara vad det berodde på. Nätterna var värst, långa och smärtsamma. Men tog vara på varje timme jag fick sova. Gick ibland upp ensam till WC med hjälp av gå ställning men fick tillsägelse att alltid ringa på klockan eftersom mitt vänstra ben inte orkade bära mig då jag var sömnig. Men det var flera nätter jag ringde på klockan, fyra tiden och förstår det själv om jag sku vaka på mitt arbete att man blir trött på morgontimmarna men det var en skötare som tog priset. Jämnt hon kom in, gäspade hon bara, frös och såg riktigt ut att inte sovit på många dagar. Frågade sista natten hon jobbade om hon alls brukar sova på dagen då hon jobbar natt. Så svara hon mig att hon inte kan sova på dagen före hon jobbar natt och det förklarar en del varför det nästan var pinsamt för mig då hon skulle hjälpa mig till WC som var svag och sjuk och själv trodde man hon skulle ramla ihop närsomhelst. Tror nog hon sku ha betalat massor för att få sova istället för att hjälpa mig till WC på sjukhuset.
Sen kom dagen med stort D....
Jo mamma min hade smygit åt mej på min begäran en egen tröja hemmifrån eftersom sjukhusets alla skjortor var för stora och kalla! Jag fick äntligen komma till kantin, jag var inte fast mer av något dropp. Första koppen kaffe i kantin... Ni kan gissa... Inte kaffe på nästan två veckor. Smaka super gott! Mamma pröva även att hämta Hese åt mig, men det var som hon gissade, det blev rullstols race till WC efter det. Magen var som jag sku ha kunnat vara i 6:tte månaden men det var efter operation som allting tog tid att läka innan det började funka som normalt igen. Även katetern fick jag bort. Efter mycket övertalande åt skötarena och läkare, jo ibland kan jag också stå på mig! Det var inte roligt att gå omkring med en sån, ännu värre i sängen. Det blev längre och längre stunder i kantin med mina nära och kära. Till sist fick jag en kommentar av skötaren... "Du ser nog riktigt ut att vilja hem... eller snarare sku kuna tänkas rymma när som helst" Då jag hade tagit på mig egen tröja. Det blev helt plötsligt roligt att stiga upp på morgon då jag började märka att det blev för varje dag lättare, något framsteg hela tiden. Och snart skulle jag ju byta sjukhus.
Finns inga ord som kan beskriva hur glad jag är hur ni alla mina nära och alla mina vänner ställt upp. Det är på sådan här resa man verkligen ser vilka som är ens riktiga vänner. Ställer upp då det krisar till sig men endå inte vänder ryggen.
Min sista dag på T-sjukhusets trauma avdelning är något jag inte kommer att glömma på länge. Jag vaknar på morgon med spänning om vad denna dag ska medföra. Mamma och bror har packat hem lite redan eftersom mitt bord bredvid sängen var proppfullt av godis och annat som jag fått. En skötare kommer in och säger efter morgonrutinerna att kl 12 ska jag slippa på gyn undersökning och sedan kommer en TYKS egen skjuts och för mig till Paimio sjukhus för fortsatt vård. Hela morgonen funderar jag hur dagen ska bli och är i spänning hur det ska vara i Paimio då jag kommer dit, det är torsdag. Jag äter och så kommer en kille för att söka mig till undersökningen. Det är tydligen på U sjukhuset jag ska kollas. Betydde att jag fick åka truck en lång tunnel för att få komma över till andra sidan vägen. Tunneln var lång. Jag var trött och orkade knappt hålla mina ögon öppna. Sedan måste jag sitta och Vänta... Vänta där ibland alla andra friska människor. Fick sitta och vänta säkert 15 minuter, väntrummet var fullproppat och där satt jag i sjukhuskläder i min rullstol. Äntligen var det Mobergs tur. Hade svårt att ta mig till och från rullstolen och i synnerhet upp på undersöknings sängen. Ingen information hade heller någon av vårdarna fått, de trodde antagligen att jag var "friskare" än jag var. Fick tvinga dem att hjälpa till. Rummet var trångt och där var två stycken. Min rullstol var bredvid gyn och skötaren satt vid datorn. Plötsligt steg skötaren upp och skulle bakom gyn för att komma till dörren. Skötare pratade ingenting utan helt plötsligt river hon i mitt vänstra ben och faller handlöst till golvet. Gynekologen och jag tittar på varandra, ville bara börja GAP SKRATTA, men det kan man ju inte där och då. Skötaren stiger upp, torkar av sina byxor, går och sätter sig på sin stol igen och pustar ut med ögonen fast. Jag vill ännu bara brista ut i ett gap skratt men försöker bita ihop och inte visa en min. Sen frågar gyn om vad det var som hände och skötaren säger bara att hon snavade i rullstolen. Tur att hon inte ryckte i mitt högra ben, antagligen skulle de ha kunnat sluta lite värre det. Men just denna syn, då hon faller handlöst till golvet och jag ser allting då jag ligger på sängen. Då jag sedan åter sitter i väntrummet och väntar att trucken ska komma efter mig bara skrattar jag för mig själv, kunde inte släppa synen, hade inte sett något så skrattfullt pålänge. Man får inte skratta åt andras olyckor men det bara var så "Hauskat kotivideot" :D
Nu var jag klar för att bege mig till Paimio. Men nu var det skjutsen som dröjde. Fick vänta två timmar sittandes i rullstolen och vänta på skjutsen. Gissa och det var för underbart att ligga ner sig på båren och bara sova hela vägen till Paimio för att ta emot nya utmaningar igen. Lära känna ny personal och kanske slippa hem på min första LOMA :)
Du är verkligen en kämpe du. En supertjej. Härligt att du i dagens läge mår bra igen. Kram :)
SvaraRadera